Texten publicerades i förkortad version i Ord&Bild, 1-2 2015

Ludwig Wittgenstein: Tractatus logico-philosophicus. Översättning: Sten Andersson. Norstedts, 2014

Varför ska man egentligen läsa Wittgensteins Tractatus? Det är en bok om logik som har blivit filosofisk bästsäljare, en bok som de flesta vanliga läsare betraktar som obegriplig, och några få har upphöjt till oberörbar gudomlighet. Redan innan man öppnat den stöter man på en småirriterande polarisering, som om man gav sig i kast med en religiös skrift snarare än en filosofisk avhandling. ”Gud har anlänt. Jag mötte honom på 5.15-tåget”, läser man sedan på innerfliken. Har man att göra med 1900-talets viktigaste filosof, eller en överskattad bluffmakare? Någonstans önskar man nästan att det ska vara det andra.

Varje författare måste någon gråmulen dag ha ställt sig frågan: Hur är det alls möjligt att det man skriver framkallar en reaktion? Hur kommer det sig att något så abstrakt och diffust som ord hos en annan människa väcker bilder, känslor, tankar? Dessa uppsättningar av läten eller trycksvärta radar upp sig i ett sammanhang, frammanar någonting konkret och påtagligt. Hur funkar det? Vad har den värld som man skapar i litteraturen egentligen för ontologisk status i förhållande till den värld ur vilken den har framsprungit, och med vilken den ingår i ett förhållande?

Wittgenstein är i mångt och mycket en författarnas filosof. I Wittgenstein’s Ladder: Poetic Language and the Strangeness of the Ordinary visar den amerikanska litteraturkritikern och essäisten Marjorie Perloff vilken vikt Wittgensteins språkfilosofi haft för en stor del av den moderna och postmoderna litteraturen. Det gäller i synnerhet den österrikiska, där det kryllar av direkta hyllningar och bearbetningar – som Ingeborg Bachmanns poetik och Thomas Bernhards svartsynta och obsessiva genier. Men hon pekar också på indirekta, men likväl slående analogier till modernismen i allmänhet, som de litterära världarna hos Samuel Beckett och Gertrude Stein. Somliga av deras verk framstår som modellerade direkt efter Wittgensteins schema över världen och språket.

Det kan tyckas märkligt. Det stränga och något passivt-aggressiva Tractatus logico-philosophicus är den enda regelrätta boken Wittgenstein skrev. Det är en ”avhandling” som författades ”i första världskrigets skyttegravar”, som man gärna beskriver den, och den består av numrerade påståenden av typen ”a = b” utan några vidare argumentationer eller förklaringar. Större delen ägnas åt logiska exerciser, under inflytande av de då rådande logisk positivism-hjältarna Gottlob Frege och Bertrand Russel. Wittgenstein uppställer ett strängt och ypperligt begränsat schema för en geometrisk, logisk värld som utmärks av binäriteter. Det är en värld som i mångt och mycket för tankarna till den digitala världens ettor och nollor. Någonting antingen föreligger eller inte, antingen har värde eller ej. Satser är antingen sanna eller falska. Genom dessa atomära enheter byggs sedan upp en värld, som det internet i vilket vi försjunker för att vakna med ångest ett par timmar senare. Avsikten, eller målet, med dessa närmast militärt logiska övningar är att dra upp gränser för vad som är meningsfullt och vad som är nonsens. Oerhört snäva gränser, har många tyckt. Att läsa vissa partier i Tractatus kan kännas som att stirra på en graf som påstår sig kunna förklara meningen med livet. Det finns faktiskt åtskilliga logiska tabeller inbakade. En läsare som inte drivs av en passionerad förtrogenhet med predikatlogik kan inte annat än börja gäspa.

Samtidigt knastrar detta verk av en torr, kärv poesi. Det finns någonting förtrollande profetiskt i dess korta, numrerade, kristallklart självklara och självsäkra satser. Den genomsyras av en stram, modernistisk skönhet och melankoli som för tankarna till T.S. Eliot eller Joseph Brodsky, eller kanske Walter Gropius och Le Corbusiers bästa byggnader (Wittgenstein byggde själv ett ultramodernistiskt hus i Wien). De sju huvudpunkterna, som sedan benas upp i underpunkter, kan läsas som en dikt:

Världen är allt som är fallet.
Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden föreligger.
En logisk bild av fakta är en tanke.
Tanken är den meningsfulla satsen.
Satsen är en sanningsfunktion av elementarsatserna.
Sanningsfunktionens generella form är: (här följer en logisk formel).
Om det man inte kan tala bör man tiga.

Så enkelt är det. Den stringenta skönheten hos primtalet 7 skall heller inte underskattas. Men det borde inte räcka för att göra en bok såpass inflytelserik som Tractatus ändå har blivit?

Mellan dessa satser, genom bruset av logiska uppställningar om värden och satsvariabler, skymtar smärtsamt klara glimtar av någonting helt annat: interna stridigheter, ångest, längtan efter mening. Det finns någonting inom denna bok som får den att rasa ihop inifrån, krackelera: ”en inre spänning”, med Ingeborg Bachmanns ord, ”in i vilken den så småningom försvinner”. Tractatus är impregnerad med förtvivlan och vemod. Hur är det möjligt att ord kan betyda så många olika saker? Hur ska vi kunna övertyga den likgiltige om moralens rätt och fel? Hur ska vi inrätta vårt liv när logiken inte har någonting att säga om det?

Med oundvikligheten hos en enorm kontraherande snara tränger Wittgenstein ihop filosofins värld till en enda minimal, närmast solipsistisk punkt och stryper den. Det är omöjligt, åtminstone för en icke-logiker, att avgöra om de påståenden och definitioner som turneras i Tractatus är deskriptiva eller stipulativa. Beskriver de en värld som faktiskt föreligger eller konstruerar de tvärtom någonting i sig själva, ett slags logiskt rum? Franske metafysikern Alain Badiou har kallat Wittgenstein för antifilosof, nära besläktad med Lacan. (De andra antifilosoferna han räknar upp är Paulus, Pascal, Rousseau, Kierkegaard och Nietzsche). Han menar att det sanna för dessa tänkare är ett slags ”énonciation”, det vill säga någonting som uppstår i en akt. Ett påstående kommer alltid att föra blicken mot den som påstår det; det kan inte finns några upphovsmannalösa påståenden. Jean Starobinski har kallat denna sanningsdefinition för ”autenticitet”. Bortom dessa subjektiviseringar finns ingenting av värde eller mening, och det är därför filosofin krymper ihop, medan andra fält tar över. Filosofi är en form av psykos, lär Lacan till och med ha hävdat.

Det låter som en paradox: att Wittgensteins till synes våldsamma utsuddning av subjektet ur filosofin (”Det tänkande, föreställande subjektet finns inte”) faktiskt skulle resultera i en tung subjektivism och solipsism. Badious kritik, liksom många andras, går till större delen ut på att Wittgenstein fråntar filosofin dess anspråk, begränsar den alltför mycket. Subjektet lämnas utanför filosofins ramar, och filosofin krackelerar. Tractatus är verkligen i mångt och mycket ett verk sjukligt upptaget vid gränsdragningar: gränsen för vad som är meningsfullt att säga (”Om det man inte kan tala om måste man tiga”, 7), gränsen för vad som utgör ens förståelserum (”Gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld”, 5.6), gränserna för språkets förmåga att skapa mening (”Det som avspeglas i språket kan språket inte framställa”, 4.121). Till sist är det så att jaget självt är en enda gräns: ”Subjektet hör inte till världen, utan det är en gräns för världen” (5.632). Denna besatthet vid gränsen har tolkats historiskt i en fantastiskt upplysande exposé av Allan Janik och Stephen Edelston Toulmin, Wittgenstein’s Vienna, där de visar att det i synnerhet är idén om filosofi som ”Sprachkritik” som härrör ur sekelskiftens Wien, där Wittgensteinfamiljen intog en självklar plats i kultureliten. Språket måste rensas från all nonsens, vilket det fanns så gott av i Dubbelmonarkins officiösa pladder. Gränserna för vad som är vad tycktes flyta beroende på syftet. Att språket därmed blir till nittonhundratalsfilosofins objekt par excellense är inte bara Wittgensteins förtjänst. Det Wittgenstein försöker göra är att konsolidera de wienska idéerna om språkets oförmögenhet med Kierkegaards och Tolstojs etiker.

Tractatus lämpar sig plågsamt väl för en psykologiserande läsart och det har gjorts om och om igen. Om filosofi är psykos måste det ju finnas någon som genomlever den, och om sanningen är den som talar är det dit man måste vända blicken. Wittgensteins persona, såsom denne man träder fram inför oss såhär dryga sextio år efter sin död, är närmast oskiljaktig från hans verk, i synnerhet som nästan allt som finns utgivet under hans namn i själva verket är posthumt: studenternas anteckningar från föreläsningarna, samlingar av spridda noteringar och skrivhäften, Nachlass. För att inte tala om all minneslitteratur och personliga berättelser. Sten Andersson, som nyöversatt Tractatus för Norstedts räkning i den vackra klassikerserien, publicerade häromåret själv en högst personlig och bitvis mycket underhållande bok (Filosofen som inte ville tala: Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein), som har fått ett mycket blandat mottagande. Den har kallats för ”oseriös”, ”tendentiös” och ”konspiratorisk”. Även för någon som inte har ett personligt finger med i Wittgensteinspelet kan den verkligen kännas litet passivt-aggressiv, precis som Tractatus. Flera recensenter har också visat att den är behäftad med att antal faktafel och medvetna misstolkningar. Man kan, och kommer att ha starka åsikter om Anderssons lämplighet som översättare av Wittgenstein, vars filosofi han i sin bok alltså behandlar med styvfaderlig kärvhet och klapp på huvudet. Inte desto mindre demonstrerade han där också hela vidden av kommersen och personkulten kring den nu döde filosofipoeten. Hade han Aspergers? Var han bög, och om ja, fick det honom att må dåligt? När han avsade sig den enorma förmögenheten som han ärvt efter sin stålmagnat till far, var det verkligen så mycket till uppoffring? Uppvuxen som en självklar del i Wiens intellektuella elit, kunde han någonsin bli en man av folket, som han kanske drömde? Slog han verkligen Popper med en eldgaffel? Om var och en av dessa frågor finns som minst en bok skriven. Redan i det här med ”första världskrigets skyttegravar” träder en lite påfrestande kult fram, som når sin apoteos i uttalanden om Gud på 5.15-tåget. Denna romantisering och profetisering kan man som läsare uppleva som smått enerverande. Den ställer sig mellan en och verket. Man måste se igenom, bortom denna gestalt. Det finns trots allt någonting i Tractatus som drar in en, suger åt sig en som ett bråddjup.

Bortom psykologisering och självhävdande dekonstruktion skulle bokens ständiga gränsdragningar kunna ses som en enkel längtan efter det klara. Vi vill inte vara blinda; vi vill se. Vid varje ansats att betrakta ord som abstrakta öppnar sig en viddlös tankerymd av ständigt vidareledande begrepp. Abstraktionens rymd är oändlig och leder ut i den dekonstruktivistiska dimman. Man måste se på ordens faktiska användning, menar Wittgenstein, ett slags ordets kött. Vad är det som gör dem? Utan tydligt åtskiljda och urskilda objekt kan det inte finnas någon klar bild. Gränsen är i viss mening det enda vi ser: konturen runt vilken tanken flyter som vattenströmmen runt ett rev. Jag har alltid, kanske delvis felaktigt, föreställt mig Heideggers ”kringsyn” på det viset. När Wittgenstein hävdar att jaget är en gräns, menar han kanske först och främst en kontur: någonting som ger en gestalt.

Den semidigitala värld som är bokens studieobjekt och som läsaren möter redan i dess första mening – den företeelse som är ”allt som är fallet” – är, i sina ständiga avgränsningar och konturiseringar, en värld som börjar kännas alltmer konstruerad ju längre man läser. Det blir inte mindre märkligt när Wittgenstein i sats 5.621 konstaterar: ”Världen och livet är ett och samma”. Men vad är det för värld och liv egentligen? Det är inte riktigt vår vanliga vardagsvärld som Wittgenstein betraktar. Den är alltför binär, det fattas alltför mycket. Det är inte heller metafysikens allomspännande, tidlösa rum, därtill är den alltför avgränsad. Världen i Tractatus är snarare någonting som påminner om diegesen i ett litterärt verk. Det är en fiktionens konkreta värld som visserligen är en direkt imitation eller amendation, analogisk kartläggning av den värld i vilken vi lever och verkar, men som också är tydligt avgränsad från den genom något slags mental skiljelinje mellan det vi vet är sant och det vi som läsare väljer att för ögonblicket tro på. En fiktiv värld med en smått oklar ontologisk status.

Denna Tractatus litterära värld är styrd av nästan samma, men inte riktigt samma principer som människans verkliga dito. För det första följer den principerna, det som den sene Wittgenstein skulle jämföra med spelregler: en klar, inneboende logik som uppkommer av själva språket och dess struktur. Utanför logiken är allt tillfälligt, men logiken verkar först och främst bebo den språkliga världen, och språket är med nödvändighet logiskt. Trots sin besatthet vid att kalla saker för nonsens, konstaterar Wittgenstein faktiskt i Tractatus att om någonting alls kan utsägas är det med nödvändighet logiskt. I sats 3.032 skriver han: ”Lika lite som man i geometrin med hjälp av dess koordinater kan framställa en figur som strider mot rummets lagar, eller ange koordinaterna för en punkt som inte existerar, kan man i språket framställa något som ’strider mot logiken’”. Det finns med andra ord en logik i vad man än skriver, så fort det präntas ned, även i den obegripligaste rotvälskan. Också den mest konkreta poesin konstituerar sin egen värld där allting är fallet och har en språklig mening av den enkla anledningen att den är skriven på ett språk.

Samtidigt är språket, och litteraturen, strukturellt separerade från objektet, från det som finns i vardaglig mening. ”Varat är otänkbart”, sammanfattar Badiou Wittgenstein. Språket pekar, det beskriver, det motsvarar, men det uttrycker inte. Detta pekande (”namn är som punkter, satser som pilar - de har mening”), som för tankarna till Heideggers bild av barnets stumma pekande gest, utgör relationen mellan världen i ett litterärt verk (diegesen) och människans vardagsvärld (verkligheten). Det är ett slags överensstämmelse, en ”konturisering” och följaktligen en gestaltning. Fiktionens värld som helhet pekar mot verkligheten med hela sitt vara, men dess sammanfattade språkliga betydelse är stum. När man frågar en poet vad hon menade med det hon skrev, kan hon inte annat än tiga.

I litteraturen har orden och fraserna inte enbart en deskriptiv, utan performativ, stipulativ roll. När man som författare börjar en novell med ”Det regnar” beskriver man inte någonting: man slår fast, man frambringar. Det är i dag en vedertagen narratologisk grundidé att varje text har en berättare. Den profetiska figuren av ”frambringaren” är det som vi vanligtvis kallar för ”berättaren”. Orden i ett litterärt verk snarare frambringar mening än har den. Orden är berättaren, och berättaren är ingenting annat, och denna tomma språkliga närvaro är det som framträder inför läsaren, på samma sätt som ”det” i ”det regnar”.

Detsamma råder i Tractatus. Kanske är det därför det för en vanlig läsare kan vara svårt att avgöra om hans satser är fastslående eller beskrivande. Tractatus skapar sin egen värld med den rena övertygelsens etos, på samma sätt som en roman eller poesistycke, och det är en värld som har mycket mer kongruens än den värld vi är utsatta för i det verkliga livet. Det är en värld som, till skillnad från tillvarons mer heideggerska hopkok, skapar mening (makes sense). Denna mening är gestaltningens yttre mening, den man bara ser utifrån. Det är därför Wittgenstein kan framåt 6.41 hävda att ”världens mening måste ligga utanför världen”: det vill säga helt enkelt extradiegetiskt, utanför det som för ögonblicket gestaltas.

Som författare, liksom som människa, eller som en implicit berättare, vet man egentligen aldrig vad det är man gestaltar, vad det är som är ens aristoteliska ἦθος. Om man är sin egen gestaltning, pekar man alltid vidare mot en tolkningsrymd utanför en. Först i efterhand kan man emellanåt få en skymt av hur man framstod vid ett visst tillfälle; men också den insikten blir i sin tur blott en beskrivning och nästa gestaltning av någonting annat. Wittgensteins filosofiska subjekt är ingenting annat än en berättare i en roman. I 5.641 läser vi: ”Det filosofiska jaget är inte människan… utan det metafysiska subjekt som utgör gränserna för världen”. Det är texten som sådan som ”talar”, eller kanske ”tiger”.

På så vis kan man hävda att Tractatus både beskriver och visar hur verkligheten fungerar inte i verkligheten, utan i ett litterärt verk. Om man läser den på det viset framstår avgränsningarna inte längre som stympande, utan som målande. De filosofiska frågorna blir snarare litterära. En stor del av Wittgensteins tänkande tycks faktiskt i grund och botten bara behandla en enda sak: det klassiska litterära huvudbryet, skillnaden mellan gestaltning och beskrivning. Wittgenstein illustrerar denna gestaltningens inneboende blindhet med att man aldrig kan se sitt eget öga. På samma sätt kan man heller aldrig uppleva sin frånvaro, eller se sig själv utifrån. Tractatus innehåller ett stort antal vackra aforismer om detta: ”Det som avspeglas i språket kan språket inte framställa” (4.121), ”Satsen visar sin mening” (4.022), ”Satsen är en bild av verkligheten” (4.01), ”En sats utsäger … något endast om den är en bild” (4.03), ”Språket gör tankarna förklädda” (4.002), ”Jag kan bara tala om dem (objekten), men jag kan inte uttrycka dem” (3.221), ”Det som bilden framställer är dess mening” (2.221), osv osv.

Samma skillnad illustreras också med den berömda liknelsen i slutet av avhandlingen. Den har blivit något av ett begrepp även inom pedagogiken: Wittgensteins stege. ”[M]an måste så att säga kasta bort stegen efter att ha klättrat upp på den”. Det handlar alltså om förmedlingen av en form av πρᾶξις eller φρόνησις som inte riktigt kan uttryckas i språket, utan bara visas. Samtidigt omgärdar det på sätt och vis språkens sanning, snarare än tvärtom. Det är praxis som är havet runt teorins ö, inte tvärtom, som det kan tyckas om man läser metafysiskt lagda filosofer. Wittgenstein kallar det för ”det mystiska”, det vill säga, det som visar sig, och många av hans uttolkare har följt efter, men det finns i grund och botten ingenting mystiskt i det. Här opererar samma principer som när man lär sig att cykla, eller känner någonting efter att ha läst en bok av Tolstoj: en upplevelse som är svår, kanske omöjlig att uttrycka i ord, men som inte desto mindre äger giltighet och är högst verklig. Att förmedla den skulle kräva att få den andre att exakt upprepa hela erfarenheten, och upprepningen är ett knivigt, förledande koncept.

Leo Tolstoj och hans religiöst-litterära verksamhet är en viktig trop för att förstå Tractatus och dennes skapare. Wittgenstein engagerade sig bevisligen i ett slags studier av Tolstojs böcker under tiden som han skrev Tractatus där ”i skyttegravarna”. Tolstojs exodus, hans religiösa asketism, sexualmoral och försök att göra sig av med sin förmögenhet är allt som Wittgenstein faktiskt mer eller mindre noggrant skulle upprepa i sitt eget liv. Wittgensteins ”Den olyckliges värld är en annan än den lyckliges” ekar av inledningsraderna till Anna Karenina, och av hans egen krigserfarenhet: den som pratar med en person som just återvänt från ett krig får allt som oftast höra om det obegripliga i att människor i ett fredligt område helt enkelt inte ser vad som pågår inte så hemskt långt bort. Krigets värld är en helt annan än fredens.

Gestaltningens singularitet kan illustreras med följande: Tolstojs (liksom Wittgensteins) religiösa kamp, tänkande och flykt ligger i ständiga försök att bli ”en av allmogen”, att slita sig ur sin egen historia, ur sin egen gestalt. Men det förflutna kan bara omtolkas och omvärderas, aldrig omgestaltas, aldrig levas på nytt (i så fall skulle man de facto själv redan vara en annan, på samma sätt som man inte kan uppleva sin egen frånvaro av den enkla anledningen att det vore per definition någon annan som upplever den och följaktligen inte är frånvarande). Man han har med andra ord bara en barndom, och den måste han förhålla sig till. Tolstoj (och Wittgenstein efter honom) kan ge upp allt, ångra allt, börja leva enligt helt nya principer, men det egna förflutna är redan, en gång för alla, gestaltad och föreliggande (”är fallet”). Det inbegriper också den man för tillfället är. Det är i denna enda redan möjliga gestaltning som den outsägliga sanningen ligger: handlingens sanning, fronesis. Meningen – det som är bottenlöst öppet för tolkning – frambärs av denna enda möjliga aktualitet, som i sin tur ger upphov till ständigt nya. Som bokens sidor vilka en gång för alla är tryckta men som kan tolkas om och om igen.

Tolkningarna och omvärderingarna, det vill säga den förledande verksamhet som en stor del av filosofin enligt Wittgenstein sysslar med, leder ut i oändliga begreppsexcersiser, när det i själva verket bara finns en enda, obeskrivbar verklighet: gestalten. Det är detta - barndomen, kärleken, smärtan, döden - som inte kan utsägas, utan bara visas. Det är dessa, och inte en uppsättning moraliska förhållningsregler, som utgör etiken. Det är också exakt det som äger rum i litteraturen, det är det som är litteraturen, där varje beskrivning också är ett visande. Inte för att det är omöjligt att kommunicera, utan för att varje kommunikation i sig är en gestaltning. Denna eviga ex-centriska regress, ut från den inre meningen mot de yttre konturerna, en poesins dervischdans i moturs, är det som man skulle kunna kalla ”det mystiska”, men det mystiska är här alltså bara litteraturens grundlag, litterariteten. Det mystiska hos Wittgenstein, det som gör det möjligt för hela hans filosofi att finnas till, är litteraturen. Det är den struktur, den relation mellan jaget och språket, som gör att ett språkligt uttalande blir till ett litterärt uttalande om någonting annat än det som faktiskt uttalas.

”En räddare i tider av stor intellektuell vånda”, har Pierre Bourdieu kallat Wittgenstein. För den ångestridne författaren förklarar han: Philosophie dürfte man eigentlich nur dichten. Livet är poesi. Till dess inre når man bara genom litteraturen. Denne författarnas filosof visar att det filosofiska tänkandet är en litterär handling, och en litterär handling i sin tur en verklig handling, en πρᾶξις. Tolstojs flykt och praktik hade inte varit vad de var utan det som blev skrivet, och det som blev skrivet hade inte blivit skrivet eller läst utan det han var och gestaltade. Det är den sammanlagda upplevelsen av att vara människa, med all dess mödor, ångest, längtan och förståelse, som blir till den stege man ständigt måste sparka bort efter sig, som när man slår igen roman efter roman. Läsningen, tänkandet och förståelsen är en del av det. Det finns en tröst i det, även om det inte alltid känns som att det finns någonstans att klättra.

...