Texten publicerades i förkortad version i Axess, nr 3 2015

Zoo eller Brev som inte handlar om kärlek kallade Viktor Sjklovskij sin Berlinroman från 1923, där han på omvägar (”som land runt en insjö”) ringade in kärleken till Elsa Triolet, yngre systern till Majakovskijs stora passion Lilja Brik och sedermera fransk poet. Förvägrad att skriva alltför vidlyftigt om sin oönskade åtrå, (”Hör upp med att skriva till mig om att du älskar mig så himla himla himla mycket, eftersom jag vid ett tredje ’himla’ börjar tänka på annat”) blev brevjaget remitterad till att i stället berätta om allt möjligt annat: litteratur, broarna över Yorkstrasse, exillivet, vädret.

Det är inte lätt att skriva om kärlek, i synnerhet om sin egen. Samma år, på samma plats och i samma ryska emigrantmiljö inleddes en annan korrespondens. Om Sjklovskijs brevroman var vad man i dag skulle kalla för "autofiktiv”, hör Vladimir Nabokovs brev till hustrun, vilka nu äntligen utkommit i tryck efter flera års försening (Letters to Véra, Penguin Classics, 798s), till den dokumentära genren. Dessa kärleksbrev har skrivits och skickats som just brev, och inget annat.

Att ge ut Nabokov postumt, i vissa fall emot författarens uttryckliga vilja, har sedan hans död 1977 blivit gängse. Den största skandalen i Nabokovvärlden briserade när den ofärdiga romanen The Original of Laura, som upphovsmannen ville ha förstörd, efter mycket om och men kom ut under stor pompa år 2009 – och visade sig vara en serie utkast. Men också Nabokovs privata korrespondens finns tillgänglig tämligen brett. The Nabokov-Wilson Letters (1979), Perepiska s sestroj (Korrespondens med systern, 1985), Selected Letters 1940-1977 (1989). Nabokov som brevskrivare är man vid det här laget tämligen van vid: det är fjärilar, starka åsikter om litterära verk och deras författare, lite avdankad misogyni, puns och aldrig sviktande elokvens.

2010 kunde man så i den ryska tidskriften Snob för första gången läsa utdrag ur Nabokovs mest privata brev av dem alla. Efter att ha träffats som unga i exilens tjugotals-Berlin förblev Vera och Vladimir ett par livet ut. Äktenskapet var förstås inte utan sina berg och dalar, och inbegrep bland annat som minst en uppdagad otrohetsaffär, men hör också till litteraturens mest emblematiska och konventionella när det gäller könsrollsfördelningen. Den som någon gång kommit i kontakt med författarfiguren Nabokov vet att han mer eller mindre är otänkbar utan sin klassiska ”författarhustru”, som skötte all administration, redigerade hans verk, tog hand om “ansiktet utåt”. Hon var hans smakdomare, rådgivare och litterära agent. Alla hans verk utkommer numera med en klassisk dedikation: ”Till Vera”. Mindre känt är emellertid att dessa tillkom först 1950, alltså halvvägs in i det långa äktenskapet.

Brev vilar på frånvaro. De är ett fjärrtal som spänner över avstånd och avgrunder, och man kan redan på brevåren se när de två älskande var åtskilda: 1926 i Berlin, 1932-33 och 36-37 i Paris, 1939 i London. Därefter blir breven allt kortare och färre, och sinar så småningom helt i vykortsliknande vitsar. I synnerhet är de tidiga Berlinbreven, där Nabokov alltjämt försöker imponera på sin respektive, intressanta att läsa som tidsdokument: det är roligt att få veta vad man åt till lunch och middag på den tiden till exempel; Nabokov redogör noggrant och dagligen för pensionatmåltiderna. Men det är också spännande att följa utvecklingen hos Nabokov som författarfigur, från en salvelsefull yngling med faiblesse för vattenpölarnas gatlyktespeglingar till en administrativ, käck, fjärilsjagande gubbe.

Vladimirs brev inleds som vilka kärleksbrev som helst, med stora ord och pompösa löften. ”Hur ska jag kunna förklara för dig, min lycka, min gyllene, skimrande lycka, till vilken grad jag faktiskt helt tillhör dig - med alla mina minnen, dikter, nycker och känslostormar.” Som utanförstående läsare kastas man genast in i vad som förmodas vara en enda livslång kärleksförklaring. Den nygifte Vladimir förundras över den rullande remsan med nyheterna vid Nollendorfplatz: ”en hel tidning av ljus”. Han noterar att ting har en överlevnadsinstinkt: om man slänger en boll i ett rum med en enda möbel i kommer bollen oundvikligen att rulla under den. Han studerar oljefläckar i innergårdsvattenpölarna. Här finns förstås en dos av poserande (”det enda inom vetenskapen, inom religionen som väcker min hänförelse är färg”), men det är just denna dos som också krävs för att liv skall bli till konst (”jag blir alltmer övertygad om att konsten är det enda som räknas i livet”, konstaterar den tjugofemårige Vladimir). Kärleken blir till en konstnärlig impuls att annotera omvärlden – och i denna litterära annotationsakt står kärlekens konstnärliga värde att finna, såväl hos Sjkovskij som hos Nabokov. Kärleken är inte ett mål, utan ett syfte.

Till skillnad från det nedtystade jaget hos Sjklovskij interfolieras allt detta hos Nabokov däremot av explicita kärleksförklaringar och trohetsbetygelser. I brev efter brev återkommer samma fraser, med närmast rituell, musikalisk mani. Det kan upplevas som vackert, men samtidigt är det någonting som stör mig redan tidigt, en märklig känsla som jag sedan under hela läsningen inte lyckas göra mig kvitt. Vid ett tredje ”himla” börjar man faktiskt tappa intresset. ”I wont hide it”, lyder den allra första meningen från 1923, och man börjar undra om det inte förhåller sig med breven på samma sätt som med Nabokovs senare romaner: att den opålitlige, vältalige berättaren alltid har en agenda, och att det alltid finns en annan historia någonstans under den utsirade ytan.

Det finns sådant som skulle kunna tala för det. Medan Vladimir 1926 noggrant redogör för vad han ätit till lunch och middag, ligger Vera inlagd på sanatorier, av allt att döma försjunken i djup depression. 1932-33, i Paris, medan Nabokov försöker nätverka sig fram till ett internationellt namn, noteras en plötslig växling i tonen. Nu låter hans brev snarare som produktivitetsrapporter till mellanchefen: namn på kontakter, läsningar, översättningar, soaréer. Någon särskilt inspirerad omvärldsannotation är det inte längre tal om (1932 års brev har bevarats endast som bandade uppläsningar av Vera själv och här kan man förstås inte låta bli att undra vad hon valt att utelämna). Och så 1937, medan Vera blir kvar med den treårige sonen i Nazityskland, fortsätter Nabokov med sitt sprakande av diminutiv och kärleksbetygelser från Paris – där han just har inlett en affär.

Den som läst det informativa förordet känner redan till Irina Guadanini, också hon en rysk emigrant och mindre känd poet. På ett klassiskt nabokovskt sätt blir Guadanini introducerad nästan genast i breven till hustrun, i en förbiilande skymt, i munnen på en annan: ”…och alltsedan dess har Iljusja kärleksfullt pratat om ryska flickor som förtjänar sitt uppehälle genom att frisera hundar”. Dessa ”ryska flickor” är ingen annan än Irina. Hon namnges också i en biroll senare, när Nabokov återger en meningslös historia om hur han sitter med en viss Irina G. på ett café och inser att han tappat toppen av sin penna, som han senare finner i sin egen ficka. Nabokov må ha föraktat psykoanalysen, men här måste freudianska läsare småle, i synnerhet som brevskrivaren under tiden också sliter med att övertyga mottagaren om hur mycket han lider av psoriasis (vilket förmodligen är tänkt att diskvalificera honom som en möjlig älskare – eller är det tvärtom ett slags neurotisk skuldåkomma?) Framåt slutet av året kommer han rent av att insinuera att sjukdomen var så plågsam att han var nära självmordets rand.

En sista metamorfos hinns med: 1941. Nabokovs har med nöd och näppe undkommit det krigshärjade Europa och kan andas ut. Plötsligt genomsyras breven av samma soliga humör som de tidiga nyförälskade (det är samma käcka tonläge som gör Nabokovs poesi så outhärdlig emellanåt), men själv är Nabokov åter en annan. Nu är han den medelåldersherre som man känner honom som: en amerikansk författare och akademiker, självsäker och självbelåten, spydig och skarp, med öga för detaljen i omgivningen och en penna som i en enda mening omvandlar varje människa till hennes tragikomiska vrångbild.

Allt som allt är Letters to Véra ett oerhört spännande tidsdokument. Men ändå: jag kan inte göra mig kvitt en tunn känsla av besvikelse. Häromåret utkom en annan central 1900-talsförfattares brev till hustrun, Andrej Platonovs: det var starka, känsliga och historiskt sett intressanta texter som stod fram i sin egen rätt, också bortom biografin. I sina brev till Elsa lyckades Sjklovskij utöver sin egen kärlek fånga åtskilligt annat: känslan av att vara älskad utan att själv älska tillbaka, livet som ryss i tjugotalets Berlin, den lika passionerade kärleken till litteraturen. Att omsätta liv i litteratur var i Sjklovskijs fall en aktiv, meningsskapande handling. Hos Nabokov är livet liv – och kärleken en kärlek han själv aldrig behöver betvivla. Dess explicita fällor är alltför lockande. Kraften i en av västerlandets mest centrala fraser, det performativa "jag älskar dig", tycks ohejdbar och ändlös – av den enkla anledningen att man själv känner att den är sann. Men en tredje läsare måste, precis som den som inte älskar tillbaka, övertygas.

I slutändan är det förstås inte upp till oss att avgöra huruvida Nabokov verkligen älskade sin hustru, på vilket sätt och hur mycket. Men som kärleksbrev tycks mig hans epistlar fallera. En bit in i boken börjar man, i stället för att förföras av styrkan i hans längtan och saknad, fundera mer på vad som inte står där. Medan Sjklovskij riktade sig till Elsa som till en kollega, finner man hos Nabokov förvånansvärt få diskussioner av litteratur. Elsas brev var dessutom interfolierade i utgivningen, medan Vera förblir fullständigt stum. Det är hennes eget önskemål att utgåvan uteslutande består av Vladimirs brev, men det lämnar likväl en märklig tomhet. Denna frånvaro hade kunnat kompenseras på annat sätt, men det som verkligen saknas, inser jag i efterhand, är varje tillstymmelse till självanalys hos brevförfattaren, självtvivel eller ens introspektion. Vladimir reflekterar aldrig över vad han känner eller upplever, ifrågasätter aldrig sig själv annat än i samband med ett par sociala tillställningar, undrar aldrig över Veras åsikt gällande hans känslor och sådant som oroar honom, frågar aldrig om råd i annat än administrativa ärenden. Som litterär karaktär förblir Nabokov själv i sina brev egendomligt endimensionell, och det är just denna märkliga enkelriktadhet i hans aldrig sinande monologer som gör att man till sist börjar tvivla på djupet i hans kärlek, trots att det livslånga äktenskapet och alla biografierna som man läst visar på motsatsen. Kärleken flödar explicit, men implicit, i form av gestaltning, lyser den med sin frånvaro.

Utgivningen av The Original av Laura kunde man ta emot med misstänksamhet men också med spänning: det var trots allt ett litterärt verk, om än förkrympt sådan. Så här några år efteråt kan jag tycka att det nästan blev det viktigaste som Nabokov skrev: ett slags öppen dörr, ett levande, ofärdigt annex till ett förstenat museum. Hans egen död mitt i arbetet är inskriven i texten som en litterär händelse och Laura öppnar plötsligt det nabokovska författarskapet för eftervärlden på ett sätt som ingen annan av hans tidigare böcker: här kan man som ny författare ta vid och fortsätta tanken.

Dessa brev däremot, om de hade framställts på fiktiv väg, hade knappast intresserat någon. Det som har sålts till en som storslagna kärleksbrev visar sig vara en privat korrespondens av tämligen smalt forskarintresse. Som mest känner jag mig emellanåt lite illa till mods, som om jag råkat spionera på någon privat akt som det inte var meningen att jag skulle se. Efter att ha ägnat några veckor åt att traggla mig igenom alla namn och allt nätverkande, jämte återupprepningar av "jag älskar dig så himla himla himla mycket" lutar jag mig tillbaka med en suck. Nabokovs stora kärlek, alltså. Var det inte mer än så?

...