Novellen publicerades i Horisont: tidskrift för litteratur och kultur, 4/2013

I sydöstra Berlin finns ett torg som heter Oranienplatz. Under detta torg ligger en övergiven tunnelbanestation.

Den har aldrig tagits i bruk och är avspärrad, men det går att klättra ner dit genom en lucka. Man måste gå en bit bort från torget utmed Dresdener Strasse, upp mot Luckauer och en liten skvär som ligger där. Denna lilla gräsplätt heter av någon anledning Alfred-Döblin-Platz. Jag kommer dit då och då, sitter en stund på den enda bänken, under en lönn, och dricker en öl eller två.

Från bänken ser man tydligt luckan som leder ner till underjorden. Det är egentligen ingen lucka, utan snarare ett slags galler som sitter direkt i marken. Men det är väl kanske just det som är en lucka, vad vet jag; själv tänker jag av någon anledning alltid på luckor som runda, men den här är rektangulär. Den brukar vara låst, men det är bara att bryta upp låset, dra upp gallret och hissa ner aluminiumstegen.

Genom betongschaktet kommer man ner till en sval och mörk sal. Det är tyst, bara vatten som droppar från taket och småstenar som krasar under skorna. Man kan lysa med en medhavd ficklampa, eller mobilen; skärmljuset når visserligen inte speciellt långt, men det kastar trots allt en blek motsats till skugga över det skrovliga golvet. Vissa mobiler har ju också lampor inbyggda numera.

Ljuset från mobilskärmen är tillräckligt starkt för att man inte ska vara rädd att trampa snett. I betonggolvet finns djupa fåror. Kala väggar har fuktspår. En korridor leder åt höger från den första salen, trots att man på något sätt känner att det egentligen borde gå åt vänster. Genom en ganska lång, tunnelliknande gång kommer man ut till en andra sal, rymlig och avlång. Det måste vara själva stationen, tänker man, och man borde sålunda befinna sig precis under torget, Oranienplatz. Stationen har för övrigt samma namn.

Man står där, i underjordens mörker, och tycker sig höra egendomliga ljud, ett slags avlägset slammer och gnissel, som om det var ett tåg som närmade sig, men det är omöjligt, tänker man. Det måste röra sig om trafiken ovan jord. Det luktar lite unket också, eller dävet kanske, som på en gammal toalett, och det är lågt i tak. Väggarna är obehandlade och betongtaket hålls upp av balkar.

Man står där en stund. Försöker kanske ta någon bild i mörkret, dricker lite ur sin flaska. Sedan vänder man, och hoppas att luckan inte har gått i baklås.

När man kommer klättrande från betongschaktet slår solljuset som en blixt i ögonen på en. För några ögonblick blir man nästan blind, och det enda man ser är uttunnade och skira konturer av byggnadsställningars rutnät, grenverk på de nakna träden, färglös himmel. Sordinerat stadssorl når en från Oranienplatz, också det utspätt och skirt, som en överexponerad bild.

Av vädret att döma måste det röra sig om tidig vår eller sen vinter. Träden ger inga ledtrådar. Det kan lika gärna vara höst någon gång i slutet av november, när alla träd har lövat och löven har samlats i säckar och dessa har fraktats bort; ingen snö har ännu kommit, eller så är det redan för sent för snö, eller alldeles för tidigt. Det brukar inte snöa förrän i januari här, och då smälter snön rätt snabbt. Det kan till exempel vara någon gång i mars, när snötäcket har smält och blottat allt multnat skräp som legat dolt under vintern.

Solen rör sig över himlen. Det första man ser när ögonen vant sig vid ljuset är en solsvedd man med krökt rygg. Han ser ut som en indian där han kommer gående, med kulmage och glesa, solkiga hår i flätor. I gamla filmer var det alltid så indianer framställdes. Han skjuter långsamt en rullator framför sig på trottoaren, på väg mot Lidl som ligger i ett nybyggt hus på andra sidan torget. Där köper han två paket rödvin för nittiofem cent styck (det här är alltså innan de höjer priset till ett och tio) och ägnar därefter eftermiddagen åt att förtära dessa, från bänk till bänk, på jakt efter skugga.

Den här delen av Dresdener Strasse är belägen lite avsides och det finns nästan ingen ute, förutom den långsamme rullatormannen som ser ut som en indian. Man står där, framför ett nyuppfört kvarter med moderna hus, med stora och tomma lägenheter, hus där nästan ingen bor, gator där nästan ingen kommer eller går.

Jaha, tänker man där man står. Vart ska man ta vägen nu då. Till höger ligger en före detta marknad som gjorts om till restaurang. Till vänster går ett par meningslösa gator.

Man kan gå en stund i de öde höghuskvarteren runt Heinrich-Heine-Strasse. Allting är utdraget och uttänjt, och man kan gå och gå, planlöst som det heter, utan att egentligen komma någonstans. Flanera lite, så att säga. Höghusen omges av tomhet. Enstaka bilar passerar på de flerfiliga vägarna. Det är mörkt. Det är redan kväll igen. Det är som om man sovit bort hela dagen, tänker man kanske, medan man går omkring där bland höghusen och de tomma parkerna, vart har tiden tagit vägen egentligen, tänker man. Det är plötsligt snölös vinter, andedräkten förångas och man fryser om fingrarna.

Det finns ett par parker i detta folktomma område som jag emellanåt uppsöker för att sitta ner en stund, dricka en öl eller två och kolla på folk. Jag sitter där, i lugn och ro, gör slut på ett par öl och kompletterar med lite polsk vodka, ägnar mig åt långsam och fridfull introspektion.

Ibland ser man någon av de lokala invånarna gå ut med hunden, eller skynda ner till affären innan den stänger. Ibland får man en skymt av krymplingen med rullatorn igen, där han kommer rullande i fjärran med sitt vin framför sig i korgen. Han verkar alltid vara på gatans andra sida av någon anledning, alltid på väg någonstans, från ena gatlyktans sken till nästa.

Oranienplatz är en hybrid av park och torg. Det är en stor öppen plats där fem eller sex olika gator möts; det hela beror lite på hur man räknar och vilket perspektiv man väljer. I nordsydlig riktning korsas torget av en allé som har fyra olika namn: Legiendamm, Leuschnerdamm, Erkelenzdamm och Segitzdamm. Det var en kanal en gång i tiden, men det luktade så illa att man grävde igen den. Numera finns det en damm i ena änden.

I östvästlig riktning passerar Oranienstrasse där turisterna håller till; den flyter runt en oval grusbelagd plätt i mitten, ett slags missbildad rondell, torgets origo, kan man säga. På diagonalen passerar ovannämnda Dresdener Strasse.

Det verkar vara vår igen. Man kan gå direkt till Oranienplatz under de slokande platanerna, slå sig ner på en av de många bänkarna och inmundiga en öl eller två, i sakta mak. Det är ingen mening att stressa, tid har man ju gott om, som jag brukar säga. Kanske kan man avnjuta lite Goldkrone, om man är på det humöret.

På respektive sida om grusplätten i mitten av torget finns hållplatser för linje M29. Denna linje trafikeras av dubbeldäckare och vissa av dem har sin ändhållplats här. De brukar stå tomma några minuter och sedan vända. Norrom och söderom Oranienstrasse, innan de igenvuxna alléerna tar vid, ligger två öppna ytor som också är grusbelagda. Runt omkring växer gamla plataner och nyplanterade kastanjeträd.

Det är oproportionerligt många bänkar här, faktiskt; mycket att välja på. Uppifrån ser hela torget ut som ett armbandsur, med de två alléernas armband och grusplättens urtavla, genomkorsad av bilar och bussar. Solen rör sig över himlen.

Den solbrända krymplingen med flätorna i håret skjuter sin rullator tvärs över torget. Han tar sig hit från något av kvarteren uppe vid dammen i alléns norra ände. Möjligen bor han rent av i något av de nybyggda husen. Det tror jag i och för sig inte riktigt på, det lär vara skyhöga hyror i de nybyggda husen och han ser knappast ut som någon som inte är ett socialfall. Hur det än är, brukar komma hasande över gruset från just det hållet, som en långsam liten ringmask, korsa torget på tvären och tränga in i sitt Lidl på andra sidan.

En lång stund senare, när man redan glömt bort honom, kommer han ut igen, parkerar rullatorn under någon av platanerna och suger i sig sitt tetrapacks ljumna innehåll. Sen sätter han av igen. Han verkar inte tycka om solen, väljer alltid den bänk som står i skuggan, rör på sig runt torget alltefter solens bana, på flykt undan ljuset som en liten vampyr.

Ett par år senare, när ombyggnaden av torget är över, flyttar han sin aktivitet några kvarter norrut, mot dammen i änden av allén. Jag vet inte riktigt varför. Kanske faller inte torgets nya arkitektoniska lösningar honom på läppen. Själv skiter jag i vilket.

På sommaren fyller turkiska kvinnor Oranienplatz, ockuperar bänkarna och äter frön och nötter, medan barnen spelar boll. Jag sitter på Oranienplatz på kvällarna och unnar mig lite likörvin från Spanien, eller kanske något rött från Makedonien. Om jag känner för att öppna plånboken, som det heter, kan det rent av bli en flaska portvin. När inspirationen slår till, är det bara att lätta på börsen. Jag sitter och iakttar bussarna som kommer och går, folket på väg att handla och på väg hem med plastkassar, duvorna som går runt i gruset och slår sina näbbar i marken. Om sanningen ska fram, vet jag inte riktigt varför jag kommer hit. Jag känner ingenting inför den här platsen. Nu känner jag väl ingenting inför några andra platser heller, för den delen. En plats är en plats. En plats som vilken annan plats som helst, som jag brukar säga. Varken bättre eller sämre.

Det har blivit mörkt igen, och det är nu tvivelsutan vinter. Kyrkans fasad lyser i dunklet. Det finns visserligen ingen snö, men det är nästan aldrig snö här. Det brukar inte snöa förrän i januari, och då smälter snön morgonen därpå. Det är däremot kallt, man andas ut stora ångmoln och fingrarna blir valna, och man måste stå upp hellre än sitta ner. Vid sådana tillfällen brukar jag ställa flaskorna på bänken och hålla händerna i fickorna, och så försöker jag röra på mig så mycket det går, och värmer mig med lite örtlikör. Jag har en särskild fäbless för Hubertus-Tropfen som säljs i pyttesmå flaskor i fyrapack. De smakar som te. Så kan man stå länge, flytta tyngden från ena foten till den andra, slå sig lite i sidorna med armarna.

Kyrkans fasad försvinner långsamt bakom byggnadsställningarna. Bussarna vänder och åker tillbaka västerut, mot Charlottenburg och Halensee, och det är som om ingenting har hänt, bara nya hus som byggts utmed Dresdener Strasse, renoveringsarbeten här och där, fallande lönnlöv i luften.

Det är med största sannolikhet höst. De nybyggda lägenheterna står tomma, ingen kommer eller går längs de nya gatorna och löven faller och fraktas bort i svarta sopsäckar. Krymplingen skjuter sin rullator framför sig och försvinner bort mot den lilla dammen och kyrkan, med sina två paket vitt i korgen. Alltid i rörelse, som visaren på urtavlan.

Han tar sig aldrig söderut om Oranienplatz, denne indianman, men själv har man ju inga sådana restriktioner. Om man följer den före detta kanalen, numera allén, neråt, kommer man till ytterligare en park där det finns gott om bänkar. Allén slutar här i en stor cykelbana bakom ett stålstängsel, där skolbarn cyklar runt och tränar trafikregler på eftermiddagarna. De kommer dit från hela stan för att ta något slags cykelkörkort och cyklar runt på små fejkgator med små fejktrafikskyltar. Bakom denna stora avspärrade bana växer en mängd buskar och träd, och man kan sitta ner i skydd av buskarna och betrakta tunnelbanetågen, när de kommer åkande över bron längs Gitchiner Strasse. Det luktar våta löv, billig parfym och spilld öl. Emellanåt ser man hur någon lokal invånare går hem från jobbet, eller går ut med hunden, eller skyndar sig till mataffären innan den stänger, medan man själv sitter där, på sin bänk, i lugn och ro, och har ingenstans att skynda. Man sitter där och betraktar tunnelbanetågen och dricker en öl eller två, med lite Apfelkorn till.

Solen rör sig över himlen. Kvällarna får färgen av en gaslåga i ett mörkt kök. Det håller på att bli sommar igen. Man sitter där på Oranienplatz och dricker lite öl med Goldkrone på en av de gröna bänkarna, eller kanske lite Korn – ifall man, så att säga, känner för att snabbt och billigt komma upp i rätt stämning. Bilar kör förbi, popplar sprider sitt dun som rör sig i vågor över asfalten, medelklassen skramlar med bestick på uteserveringarna. Stora regndroppar slår mot kastanjekronorna och krossas. Löven faller och växer, gruset krasar, förra årets smuts träder fram under den smältande snön.

Bussarna vänder och ger sig av. Indianalkisen förflyttar sig på tvären över torget, som om han strök över det, på väg mot sitt älskade Lidl för att ackvirera sina två liter vitt. De turkiska kvinnorna går hem och tar med sig barnen. Det blir tyst. Man sitter där, i lugn och ro, utan att störa någon, på en av de många bänkarna och intar lite öl eller Goldkrone, kanske lite rom eller möjligen gin, om andan faller på. Man sitter där, lugnt och utan brådska, och betraktar de nybyggda husen, dubbeldäckaren som stannat vid hållplatsen, kyrkan i änden av allén. Allting är så fridfullt och stillastående. Och då kommer den där alkisen igen, drivande med sin rullator.

Där kommer chefen för de dåliga tiderna, vill man ropa. Kan du inte bara slå dig ner och vara still en stund, vill man ropa där han kommer hasande. Måste du vara på väg någonstans hela tiden, din rastlöse själ, tänker man. Som en uppskruvad mekanisk leksak som irrar över golvet tills den slår nosen i någon av väggarna. Är det kanske din egen rullator som drar dig framåt, vill man säga, som ungdomens längtan bort, eller kanske en förglömd kärlek du alltjämt undflyr? Besinna dig, vill man säga, softa, slå dig ner på en bänk och slappna av, ägna dig åt lite själviakttagelse i stället, som jag gör, ta en titt på bussarna och solen, ta en öl och lite polsk vodka till, varva ner.

Men nej. Rullatorn fortsätter att rulla sin bana, hejdlös och obeveklig, som solen över himlen, vidare och vidare, på väg mot Heinrich-Heine-Strasse, mot de höga punkthusen och deras avlägsna ljus, de tomma och svarta grönområdena, på väg mot natten och frånvaron. Rullatorn rullar, som solen över himlen, utan att någonsin stanna upp, i allt vidare banor under sommaren och snävare på vintern, och indiankrymplingen förflyttar sig, från en gatlyktas bleka sken till nästa, mot mörker och tomhet, mot natten och frånvaron, tills han tecknar igen allting med sin rörelse, och av träden återstår bara stammarnas tunna trådar, av fasaderna bara streck från byggnadsställningar och av himlen bara ett orörligt lönnlöv, mitt i fallet ner i den illaluktande kanalen.

...