En något förkortad version publicerades under titeln Den narcissistiske regimkritikern i Axess 6/2013

Eduard Limonov, nyss fyllda sjuttio, är i dag en rysk superstjärna.

Societetslejon, bästsäljande författare vars böcker har egna hyllor på de större bokhandlarna, klädsamt radikal VIP-gäst på regimkritiska Eko Moskvas fester. Varannan månad, den trettioförsta, arrangerar han demonstrationer där han dyker upp i sin lättigenkännbara undernärda terminator-look och leds bort av polisen. För ett par år sedan bildade han inför ett av de många icke-valen en koalition mot Putin tillsammans med liberalerna Kasparov och Kasjanov. 2012 års hipsterprotestvåg föll honom däremot inte i smaken och i sin välbesökta blogg förutspådde han, kanske inte helt inkorrekt, att den snabbt skulle avklinga.

Nu har hans framskjutna ställning som politisk och litterär profil fått sin ultimata bekräftelse: 2011 utkom i Frankrike en bok av Emmanuel Carrère med den koncisa titeln Limonov och belönades samma år med Renaudot-priset. I fjol publicerades boken i Ryssland och rättigheterna lär vara sålda till över tjugo länder. Nästa år planeras den dessutom att filmatiseras av den italienske regissören Saverio Costanzo.

Prix Renaudot må endast gå till romaner – boken är en sådan bara till namnet. Snarare rör det sig om en vidlyftig biografisk essä, ibland närmast journalistisk i sin enkelhet. Den är skriven för en publik som hunnit glömma denne märklige man, vars franska stjärna lyste som starkast på 80-talet men sedan dess hunnit dala betänkligt. Genom att ständigt kontrastera Limonov och all uppståndelse som denne har väckt genom åren mot den blandning av fascination och avsky som han väcker hos författaren, lyckas Carrère teckna ett lite annorlunda porträtt än det som Limonov själv lagt fram i sina romaner.

Det är nämligen inte lätt att skriva om Limonov. Med sina många självbiografiska böcker har han redan gjort sitt liv till en myt och sitt främsta, i viss mening enda litterära ämne. Betraktar man biografier som spänningslektyr, har han nog varit sin egen bästa levnadstecknare. Sedan romandebuten 1979 med den skandalösa Its me, Eddie – som till en början precis som Lolita fick ges ut i Frankrike där den kom ut under den kanske sämsta titeln i litteraturhistorien: Le poète russe préfère les grands nègres – har han systematiskt avhandlat varje period i sitt omtumlande liv. Inte sällan har han gjort det på en njutbart lakonisk, pregnant prosa som för tankarna till en blandning av Hemingway och Bukowski, med lite Henry Miller därtill.

På tyska fick denna första narcissistiska stridsskrift titeln "Fuck off, America" och när den häromåret sattes upp på Volksbühne i Berlin kunde man fortfarande läsa hur amerikanska medelklassturister upprördes i bloggarna. I den vrider och vänder Limonov på rollen som ”otacksam invandrare” och gör allt för att bita den hand som föder honom. Västliberalismen är, menar han, minst lika förtryckande som den sovjetmakt som förvisat honom – fast på ett subtilare sätt.

Boken mottogs förstås negativt av såväl liberala amerikaner som sovjetemigranter. Du skämmer ut oss, viskade de senare. Förutom fattigdomsromantiska beskrivningar av bohemlivet i sjuttiotalets New York, som på den tiden fortfarande var ”på riktigt”, innehåller romanen också en rörande kärlekshistoria. Berättarjaget är besatt av den instabila ryska femme fatale-gestalten Elena, som lämnar honom om och om igen. Eddie är trött på att leva upp till mansrollen. Hur är det att vara henne? Nu vill han bli en kvinna. Hur kände hon, till exempel, när han tog henne bakifrån? Gråtande på sitt sunkiga hotellrum penetrerar han sig med ett stearinljus och äter därefter upp sin sperma. Den homosexuella sejouren, som subtilt antyds i den franska titeln, går också på samma linje: han längtar efter att bli omhändertagen såsom han anser att endast en kvinna blir. Natten slutar i en gränd, där han efter ett passionerat beskrivet samlag med en välbyggd svart hemlös sjunker gråtande ihop i armarna på honom, medan mannen viskar ”my baby, my baby”. Första och andra vågens sovjetemigranter, vars sexualmoral kom raka vägen från Tolstoj, kände sig kantänka lite främmande inför det här. Fransmännen däremot var överförtjusta.

Efter denna första relativa succé följde de självbiografiska romanerna en efter en. Han täckte in sin barndom och uppväxt i Ukraina, där han beblandade sig med lokala gatugäng och bevittnade en gängvåldtäkt, berättade om hur han beslutade sig för att bli poet och hur han försörjde sig på att sy klänningar efter franskt snitt åt dissidenterna. Samtidigt utnämnde han Brodsky till sin stora förebild och motståndare – för att denne redan var allt han så gärna ville bli. Sedan täckte han också in livet som butler på en våning i NYC och sina år i Paris, dit han flyttade efter den första bokens framgångar i början av 80-talet.

Fram till nittiotalet är hans liv kantat av pikanta anekdoter i sannskyldig agent provocateur-anda. På sitt rum lär han ha haft Gaddafis porträtt på väggen (Zizek har ju som bekant Stalins). I Paris dyker han upp på nattklubbar i röda armé-uniform och skriver för L'Idiot international. Han kan dricka hur mycket som helst utan att bli full och har alltid något fräckt att säga, som att Gulag var en bra grej till exempel. Barn till det franska etablissemanget älskar honom: han är postmodern punk på riktigt. 1986 figurerar han på franska Cosmopolitans topplista över fyrtio ledande franska kulturpersonligheter och en rad framstående kulturarbetare skriver under en petition för att förläna honom franskt medborgarskap.

Kärlekssagan mellan honom och de franska akademikerbarnen får emellertid ett abrupt slut. Under krigen på Balkan åker han plötsligt och låter sig fotas med krigsförbrytare i Serbien; skjuter skottsalvor i luften och impar på krigsherrarna genom att dricka litervis med sprit. Här kommer Carrère till halt och skriver, lite naivt kan man tycka, att han nästan gav upp arbetet med sin bok. I ett försök att rädda ämnet anmärker han att hans antihjälte på dessa inspelningar ändå snarare framstår som en patetisk liten grabb som försöker verka cool, snarare än någon regelrätt krigsförbrytare. Han verkar inte riktigt ha skjutit någon heller.

När Limonov återvänder till Ryssland efter Sovjets fall startar han ett parti som får det lite underligt klingande namnet Nationalbolsjevikerna och som använder sig av en suggestiv blandning av kommunistisk och fascistisk symbolik. Någonstans här slutar det att vara punkigt och blir istället kanske lite väl verkligt, det vill säga, smaklöst. Punkarna må ha ropat att man ska döda drottningen och äta upp sina barn, men de menade väl inte allvar? Medan medelklassrebellerna växer upp, anammar akademiska moralvärden och kör toyota, som i reklamfilmen, följer Limonov den klassiskt ryska traditionen och går ett steg för långt.

Hans parti förvandlas till ett slags underjordisk intellektuell struktur som drar till sig alla marginella krafter, från tonårspoeter och konstnärer till anarkister och nynazister. Dess tidningsorgan är något av ett ryskt Flashback, om någon minns det från nittiotalet, när det fortfarande var en tryckt tidskrift och inte bara ett webbforum. I partilokalerna, naturligtvis belägna i källare, diskuterar man tjugotalsavantgarde, antitsaristisk terrorism och postmodern teori samtidigt som man tillverkar sprängmedel och super sig redlöst fulla. Tonårsdrömmen har blivit verklighet. För ett tag blir Limonov kompis med Alexander Dugin, en kontroversiell figur vars åsikter är ett mischmasch av allt från eurasisk ryskt herravälde via ockultism till Heidegger. I dag är han för övrigt professor vid filosofiska fakulteten på Moskvas statliga universitet och var ett tag dumans geopolitiske rådgivare. ”Putins Rasputin” hette en artikel om honom av Lars Gyllenhaal i Axess (8/2008). Under konflikten i Sydossetien 2008 förespråkade Dugin att Ryssland skulle annektera Georgien och där etablera en marionettregering.

Carrère konstaterar, liksom Gyllenhaal, att det var Dugin som var hjärnan bakom den bisarra blandning av pseudosocialism, nationalism och högerextremism som dominerade det nationalbolsjevikiska partiprogrammet – om det nu alls går att tala om något allvarligt menat partiprogram. Dugin däremot menade allvar, och drog sig ur redan i slutet av 90-talet.

Den som vill skulle utan problem kunna se hela denna halvunderjordiska institution, numera förbjuden, som ett konstprojekt i sig. Kanske hade den också stannat där, om den ryska staten inte tog den på allvar. När Limonov ger sig av till Altaj för att i bästa manliga kamratskapsanda campa några månader med yngre partimedlemmar, stormas en dag hans tält av ryska säkerhetsstyrkor. Han anklagas till sist för försök till statskupp i Kazakstan. Fängelset hägrar.

När Brodsky åtalades i en uppenbart riggad rättegång i Sovjet lär Anna Achmatova ha kommenterat: ”Vår rödhårige får sin biografi fixad”. Ungefär detsamma kan sägas om Limonov; fängelsedomen han får kan vara det bästa som hänt honom. För det första klår han äntligen sin ungdomsidol Brodsky – denne satt ju av sin förvisning i en sibirisk stuga läsande Auden. För det andra trivs han rätt så bra bakom galler, där han ägnar tiden åt att meditera – han skryter förstås om att han når nirvana snabbare än någon annan tidigare –, skaffar sig en framskjuten ställning bland fångarna, får respekt av plitarna och skriver några fler självbiografiska böcker.

När han kommer ut är han inte längre någon suspekt alternativ antihjälte i skuggan av nationalisten Dugin, utan en martyr och förebild. Hans förbjudna parti har accepterats som det enda som bjöd Putin motstånd redan från början, och medlemmarna, som ständigt, oftast orättmätigt, anklagas för allehanda dåd och odåd försvaras av sådana moraliskt oantastliga auktoriteter och medborgarrättskämpar som Anna Politkovskaja och Elena Bonner, Nobelpristagaren Sacharovs änka. Flera av de före detta medlemmarna har gått och blivit framstående, erkända författare, som den mångfaldigt prisbelönade Zachar Prilepin.

Vid det här laget nalkas bokens epilog och man undrar om Carrère alls ska lyckas kasta något nytt ljus över sitt ämne. Större delen av boken har han mest återberättat gamla anekdoter, varav de flesta kommer direkt ur Limonovs egna romaner. Det är bra historier visserligen, men för den som redan läst dem framstår boken som smått derivativ. Med apologetisk ironi har Carrère skildrat sin fascination för Limonovs punkighet, men också försökt domesticera de mindre rumsrena inslagen av nationalism och våldsromantik genom storebrorsaktiga klappar på huvudet eller koketterande avsky. Fy, vad fult det är med våld! Oetiskt!

Det är först när han lämnar de politiskt korrekta reservationerna och skildrar sin karaktär som människa snarare än som föremål för moraliserande som det blir intressant. Som allt annat sker det i en jämförelse: Det är här som parallellen till Putin introduceras.

Putin är tio år yngre än Limonov, men båda växte de upp under liknande, enkla förhållanden och hade fäder i säkerhetstjänsten. Båda fostrades i kärlek till segern i det stora fosterländska kriget och stoltheten över den skräck som KGB injagade i väst. Båda fraterniserade med gatugängen, men drog sig ur i tid: Limonov fann sin tillflykt i poesin, Putin genom att sammanbitet träna judo. Båda ser Sovjetunionens fall som en av de största geopolitiska tragedierna i vår tid. För att klara sig i början av det kaotiskt nyliberala nittiotalet, då unga etiskt fördomsfria spekulanter a la Chodorkovskij delade stormaktens rikedomar mellan sig, lär Putin ett tag ha kört svarttaxi. Limonov fick sin beskärda del av förnedring när han hämtade ut welfare-checkarna, arbetade som betjänt, eller, för den delen, sydde byxor och klänningar åt modemedvetna dissidenter. Båda är rätt osentimentala när det gäller människolivets pris, tror på den råa styrkan och låter sig gärna fotas med bar överkropp och gevär. Båda har de, med något slags mobboffers förbittring, slagits hårt och hänsynslöst för att vinna tillbaka det som i deras ögon framstår som den respekt de aldrig åtnjutit.

Det finns något av ett mindervärdeskomplex i de bådas västhat. Ni är också hycklare, ropar de om och om igen – men hycklarna vägrar lyssna. Speglade i varandra framträder dessa två karaktärer oväntat klart. Bakom uniformen, pratet om demokrati och nationens intresse, den erotiskt-poetiska inspirationen och krigslustan, värderelativiseringen och medelålderskroppens bleka återsken i maskingeväret, finns en sak gemensam: ett lättsårat manligt jag, överkänsligt för förnedring och övertygat om sin egen utvaldhet; ett ressentimentfyllt jag, som reagerar med våld på varje hot om förminskning.

Putins enda politiska budskap är han själv. Limonovs enda litterära motiv är hans eget liv.

Politiker utan politik, författare utan litteratur. Två postmoderna sidor av samma moderna Ryssland.

...