En något förkortad version publicerades i Axess 9/2012

I början av den rysknorska kortfilmen När jeg vender tilbake från 1976 finns en gripande scen. En omisskännligt sovjetisk herre framträder med gitarr på en sommarscen någonstans i Larvik. Efter en famlande introduktion av Erik Bye säger mannen att han ska sjunga en låt som heter När jag återvänder. ”Jag tror nämligen att jag en dag kommer att ta mig hem”, förklarar han på ryska och framför domderande en melodramatisk klagosång om februarisnö, lökkupoler och kyrkorökelse.

Publiken begriper naturligtvis inte ett jota av den ryska texten, men står artigt kvar och lyssnar. Norska flaggor vajar i sommarvinden och barn snurrar skrattande på karusellerna. Föräldrar äter varmkorv. I bakgrunden defilerar en liten paradorkester. Avståndet mellan mannen och publiken verkar vara minst lika stort som avståndet mellan honom och hans hemland.

Trubaduren i den norska folkparken heter Alexandr Galitj (1918-1977). På femtiotalet var denne man en framstående sovjetisk dramatiker och manusförfattare – en kommunistisk bonvivant som omgav sig med vackra damer och levde ett utsvävande dolce vita på Moskvas flotta restauranger. Hans film Trogna vänner sågs av trettioen miljoner sovjetiska filmtittare och han fick bland annat ett diplom av KGB för sin skildring av säkerhetstjänsten i filmen Statsboven.

Tjugo år senare står han, en landsflykting, ensam på en sommarscen i Norge. Året därpå omkommer han i en bisarr olycka i Paris – enligt vänner mördad av samma KGB som han en gång hyllat.

I amerikansk media beskrevs Galitj 1974 som ”Sovjetunionens Bob Dylan”. Hans låtar blev något av ett soundtrack för dissidentrörelsen och 00-åren med Putin har gjort hans satiriska skildringar av livet i Sovjet aktuella på nytt. Någon heltäckande biografi över denne märklige man, som gick hela vägen från att besjunga den sovjetiska regimen till att bli en av dess fränaste kritiker, har hittills saknats, men i år, trettiofem år efter hans död, ger det ansedda förlaget NLO äntligen ut en gedigen sådan: Alexandr Galitj – en fullständig biografi av Michail Aronov.

Bokens huvudtema är Galitjs förhållande till KGB och sovjetmakten. Författaren har gått igenom mängder av arkivmaterial, allt från personliga hågkomster via smädesskrifter till angivarbrev. Det enda som Aronov inte haft tillgång till är KGB-arkiven, vilka dessvärre förblir stängda.

Galitj födds som Ginsburg i en judisk familj och gör exemplarisk karriär. Han studerar på Litteraturinstitutet i Moskva och blir samtidigt en av Stanislavskijs sista elever. Under kriget turnerar han med en teatertrupp och arbetar sedan på ett antal dramer och filmer. Han blir medlem i sovjetiska författarförbundet och filmarbetarnas förbund och på femtiotalet är han en del av kultureliten – ”välklädda sovjetiska dandys” – och fraterniserar på sådana okommunistiska etablissemang som kapplöpningsbanor.

1956 fördömer Chrusjtjov på den berömda tjugonde partikongressen personkulten kring Stalin och väcker därmed hoppet om en modern sovjetstat hos intelligentian. Denna period, som pågår till mitten av sextiotalet, får namnet tövädret, efter en långnovell av Ilja Erenburg från 1954.

Samma år blir emellertid en av Galitj pjäser, Matrosskaja Tisjina, förbjuden. Stycket framstår i dag som harmlöst – Galitj själv skulle senare kalla det ”naivpatriotiskt”. Handlingen tilldrar sig under krigsåren och följer en äldre judisk man och hans son. Mannen blir avrättad av nazisterna, sonen tar värvning i armén.

Arbetet med uppsättningen kommer så långt som till generalrepetitionen. Ett par damer från kulturministeriet närvarar och efteråt säger den ena: ”Så himla falskt! Inte ett uns av sanning.” Galitj kan inte hålla sig och kallar henne ”dum i huvudet”. En tid senare blir han kallad till ministeriet och får höra: om man tittar på er pjäs får man för sig att det var judarna som vann kriget.

Detta blir det första steget på Galitjs väg bort från regimen, men incidenten till trots förblir han ännu en framgångsrik dramatiker. 1960 besöker han tillsammans med en delegation filmmakare Norge och Sverige. Han blir förälskad i Norge, men är mer reserverad inför Sverige som han finner ”tråkigt”. Hela landet består bara av restauranger och shopping, menar han. Ute på gatorna tycker han sig bara se en massa kostymnissar och han gör narr av studenterna som ligger utanför universitetet på solstolar.

Galitjs första sång, som han lär ha skrivit för att vinna ytterligare en kvinnas hjärta, låter i dag förbluffande oskyldig: trafikpolisen Lenotjka står och dirigerar trafiken på en korsning och blir upplockad av en exotisk prins på statsbesök. Den tas emellertid emot som vågad och normbrytande: så framställer man inte en statstjänsteman, därtill i tjänst.

Biografin bjuder inte på någon enkel förklaring till varför just playboyen Galitj, till synes utan att själv vilja det, snabbt förvandlas till protestsångaren par excellense. Den institutionaliserade antisemitismen, regimens ständiga förbrytelser och den allestädes närvarande censuren är förstås fullgoda anledningar – men för att offra en framgångsrik karriär för dissidentskapets romantiskt ranka tillvaro krävs antingen ett stort mod eller ett stort ego. Kanske hade Galitj båda.

En mer pragmatisk förklaring kan vara just tövädret, som får sin symboliska höjdpunkt när tidskriften Novyj Mir 1962 publicerar Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Samma år skriver Galitj en av sina starkaste sånger, ”Molnen”. ”Solzjenitsyn får, men inte jag?” ska han ha sagt i ett privat samtal.

Molnen är en monolog av en man som återvänt hem efter tjugo år i fångläger. Han sitter på en restaurang och låter sig väl smaka av allt som livet i det fria kan erbjuda, stolt över att han faktiskt har tänder kvar att tugga kycklingen. Under tiden svävar molnen, tillbaka mot fånglägren. I denna dikt går Galitj i polemik med Majakovskij som i ett känt stycke uppmanade borgarsvinet att tugga på kycklingen och ananasen medan han kan – för snart är det slut med det roliga.

I sin nya protestsångarroll, som ska göra Galitj underjordiskt känd över hela Sovjet, verkar han huvudsakligen i två genrer: satir och elegi. Å ena sidan skurrilt förlöjligande av partifunktionärer och det offentliga livets hyckleri, å andra sidan en pulserande uppgivenhet över ett förlorat liv, ett slags förbittrad melankoli. Det de båda har gemensamt är en känsla av maktlöshet, och inte minst skuld, över de smärtsamt övertydliga orättvisorna.

Galitj kommer till lyriken från teaterkonsten och skådespeleriet, och det märks tydligt i hans texter. Hans bästa stycken är teatermonologer på vers. Galitj gestaltar skickligt sina karaktärers narrativa egenheter och jargong; i hans persongalleri finns allt från otrogna partifunktionärer som läxas upp på massmöten till hängivna marxister som släpper Marx så fort de ärver en utländsk fabrik.

I slutet av sextiotalet framträder Galitj privat, på fester och hemma hos vänner. Ibland arrangeras mindre konserter som aldrig annonseras tidigare än några timmar i förväg, för att undvika angivare och agenter. Bland annat håller han en liten konsert med Jaques Brel och Bulat Okudzjava hemma hos poeten Jevtusjenko – med Jevtusjenko som den ende i publiken.

1968 blir han inbjuden till en bardpoesifestival i Sibirien. På flygplatsen i Novosibirsk möts han av arrangörerna som håller i plakat med den tvetydiga texten: ”Poeter! Sibirien väntar.” Festivalen blir hans enda regelrätt offentliga framträdande i Sovjetunionen. Han sveper ett glas vodka och drar till med sina mest kontroversiella låtar. Publiken reagerar med stående ovationer. Vissa menar att Galitj gick så långt att han låtsades skjuta med gitarren mot partihönsen på de främre raderna.

”Jag närmade mig trots allt de femtio”, förklarar Galitj senare sitt beslut. ”Jag hade varit en framgångsrik manusförfattare, en framgångsrik dramatiker, en framgångsrik sovjetisk lismare. Jag insåg att jag inte orkade mer. Att jag måste tala ut, säga som det var.”

Han umgås nu i dissidentkretsarna kring människorättskämpen Andrej Sacharov, som senare skall få Nobels fredspris, och så fort högsta ort ger klartecken inleds en veritabel häxjakt på den före detta KGB-pristagaren. Styrkan i maktens plötsliga reaktion verkar ta själve Galitj på sängen. Han utesluts dock snabbt från de två förbunden, smutskastas i den officiella pressen och KGB antyder att han borde lämna landet.

En stor del av biografin ägnas åt dessa oroliga år. I början av sjuttiotalet är både atmosfären i landet och Galitjs situation väsentligen annorlunda. Kanske trodde Galitj verkligen att tövädret och hans ställning som populär dramatiker skulle ge honom ett visst svängrum, men sovjetiska stridsvagnar på gatorna i Tjeckoslovakien har grusat intelligentians sista förhoppningnar. Tövädret är över. Galitj får inte längre verka inom sitt yrke och tvingas spökskriva för andra eller hålla hemmakonserter för blygsamma donationer. För att försörja familjen säljer han delar av sin boksamling och sina möbler.

Men i stället för att göra avbön låter sig Galitj döpas av en ryskortodox präst. Han är nu förföljd av en svart bil vart han än går och hans telefon är avlyssnad. Blotta innehavet av hans musik kan ge fängelsestraff. I klassisk rockstjärnestil tillbringar han veckor på sjukhus efter år av hårt festande och hjärtproblem.

1973 blir Galitj, tack vare norrmannen Victor Sparres engagemang, inbjuden till Norge för att föreläsa om Stanislavskij. Han avböjer först, men året därpå ger han upp och går i exil.

Så händer det att denne playboy och rebell 1976 står i en norsk folkpark och sjunger om hemlängtan. Han turnerar i de ryska emigrantcentrumen, men också här blir mötet med publiken långt ifrån kongenial. Aronov återger ett par roande anekdoter om hur närmast mumifierade, silkesklädda aristokratättlingar viskar: vad är det han sjunger om egentligen? Vid det laget talar de två helt olika språk och vid en föreläsning i Uppsala 1977 förklarar Galitj för ryskstudenterna att man måste beakta språkets förändringar: det finns ett nytt språk som ”sipprat igenom de sextio miljoner offer som tillbringat sina liv mellan olika zoner i det stora fånglägret Sovjetunionen.” Detta språk går inte att slå upp i ordböcker, och det är det språket som en stor del av Galitjs poetik bygger på.

Trots alla missförstånd lyckas han ändå skaffa sig en framskjuten ställning även utomlands. Med Arne Bendiksens hjälp ger han ut en skiva, som innehåller det tragiskt antiprofetiska ”När jag återvänder”.

Hans stora hopp om att ta sig hem blir nämligen aldrig verklighet. Han finner sig tillrätta på den USA-finansierade Radio Free Europe/Radio Liberty, där han fortsätter sin antisovjetiska kampanj. Efter en för den gamle förföraren typisk kärleksskandal på jobbet blir han förflyttad till Paris.

I november 1977 beställer han så en stereoanläggning från Italien – bättre pris där än i Frankrike. Han vill kunna spela in sina låtar själv och den femtonde december bestämmer han sig för att installera den. Hans fru går i väg för att handla. När hon kommer tillbaka, hittar hon maken på golvet med ett stycke antennkabel i handen. Versionen är följande: när Galitj försöker installera stereon gör han ett märkligt, ja, ett bisarrt misstag: han råkar stoppa in antennkabeln i eluttaget, samtidigt som han tar tag i elementet. Cirkeln sluts och Galitj dör.

Denna befängda olycka föranleder en mängd spekulationer och Aronov själv verkar luta åt misstanken om mord. I ett särskilt kapitel anför han ett stort antal exempel på politiska beställningsmord utförda av KGB under samma period – en övertygande och lätt hårresande läsning i egen rätt.

Med tanke på vilken furiös kritiker Galitj hade utvecklats till och hur stor uppmärksamhet han fick även i exilen är denna konspirationsteori kanhända inte helt gripen ur luften: först en sovjetisk lakej, sedan en nagel i ögat på regimen, nu begravd på en ryskortodox kyrkogård utanför Paris.

Sanningen om vad som hände den dagen får vi nog inte veta förrän KGB-arkivet öppnas, om det nu någonsin sker. Ur det material som står till buds har Aronov emellertid vaskat fram allt han kunnat och hans bok bjuder på en dokumentativt sett uttömmande bild av denne motsägelsefulle man och hans epok.

...