Huvfudstadsbladet, 9 januari 2011

När australiensaren Gerald Murnane efter fjorton års tystnad häromåret återvände till skönlitteraturen med romanen Barley Patch, inledde han boken med frågan ”Must I write?” Det är, förstås, en fråga som varje författare vid något tillfälle i livet måste ha ställt sig – somliga rent av tre fyra gånger per vecka. Skulle man inte hellre göra någonting annat? Gå ut och ta en kaffe i vårsolen? Titta på en film? Ta ett jobb som flygvärdinna? Dra sig tillbaka i ett hus på Vessölandet, eller en etta i Kreuzberg, och undvika den hämndlystna och pockande omvärlden?

När man väl avverkat eller avskrivit alla tänkbara alternativ (vädret är dåligt, film är ointressant som medium, flygvärdinnor har det trångt), suttit och stirrat ut genom fönstret ett tag på de lågt svävande molnen och till sist samlat sig till ett jakande svar på den första frågan, uppstår omedelbart ytterligare två: Vad ska man skriva om? Och hur?

En författare som har god fantasi behöver naturligtvis inte låta sitt förstånd grumlas av den första frågan, eftersom den förmodligen redan har ett svar; utan omsvep kan man förflytta sig till den andra. Intrigproblemet föreligger endast för dem som antingen har svårt att hitta på saker, eller svårt att tro på det som de med möda och magsår trots allt har hittat på.

Det senare predikamentet tycks vara förhärskande i Gerald Murnanes litterära värld. Hur det är med magsåren vet man inte, men hans berättare lider av en komplett oförmåga att fantisera ihop historier. I den till synes lätta, trevande rörelsen framåt i texten, det knappt märkbara flöde som en god stilist alltid bjuder på, anar man berättarens våndor och kval. Man vet att varje ord har raderats och återinförts ett tiotal gånger, varje mening har tuggats igenom, varje punkt är en oändlig återvändsgränd och det som faktiskt står i boken är flera gånger mindre än det som fanns vid olika enskilda tillfällen under dess tillkomstprocess.

Att man inte kan hitta på en historia innebär emellertid på intet vis att man inte kan berätta en. Inte heller att man inte kan gestalta ett händelseförlopp eller leva sig in i en annan människas tankar. Det betyder först och främst att man har väldigt svårt för att konstruera en aristotelisk historia med början, mitt och slut, varför man är hänvisad till andra sätt att uttrycka sig. Med andra ord blir man illa tvungen att lägga aspirationerna på att skriva nästa stora spänningsroman åt sidan, sluta plåga sin egen impotenta fantasi och vända blicken mot den i viss mening färglösa, ständigt upprepande och malande verkligheten.

I denna verklighet skiljer sig dagarna åt endast genom datum eller odaterade inbördesförhållanden. Väderleken, promenaden eller tystnaden på en perrong när tåget har avgått är en händelse i sig. Att våren kommer är stort. Eller att man företar en resa. Denna verklighet får därutöver sin stämpel som verklig huvudsakligen i efterhand, liksom ovannämnda tystnad, varför dess betraktare är utlämnad till sin egen ständiga sorg och saknad, oförmåga att gripa tag i ögonblicket och inse att tåget har gått redan innan tystnaden lägrat sig. Denne betraktare, voyeur, den fantasilöse realisten – ens litteräre ställföreträdare – blir, liksom vilken centrallyrisk poet som helst, med andra ord hänvisad först och främst till verklighetens enda temporala aspekt: det förflutna.

Det förflutna har det skrivits mycket om. Det är, vet man, inget enkelt geografiskt rum – möjligen ett geografiskt plan renons på den temporala dimensionen – och för att komma ditin behöver var och en sin madeleinekaka. Det kan röra sig om en utdragslåda i ett skrivbord, eller en röst som ekar genom åren i ens öron och alltjämt gör en upphetsad. Det kan röra sig om en annalkande åska. Allt mer måste det emellertid röra sig om medierade stycken av förfluten verklighet: fotografier, dokument, brev, litterära verk, kartor och så vidare. Det vill säga ett slags arkiv. Murnane lär ha ett gediget sådant. Följaktligen kryllar det också av dylika artefakter i hans verk: de får ofta utgöra den narrativa stommen till berättelsen; en bild, en karta eller ett väderleksförhållande fungerar som ett slags inledning till det förflutna. Den annalkande åskan inleder den fantastiskt stämningsfulla novellen När mössen inte kom, som i sin tur inleder novellsamlingen Sammetsvatten, nyligen utgiven av Bonniers i deras Panacheserie, och denna annalkande åska som aldrig riktigt bryter ut leder också in i en värld som inte finns omedelbart, utan som redan är till ända – berättarens förflutna, novellens utspridda nutid.

Särskilt viktig bland dylika lösen är förstås litteraturen. Berättaren hos Murnane är ständigt sysselsatt med andras och egen litterära produktion. Flera av novellerna i Sammetsvatten är konstruerade metalitterärt: antingen som parafraser på andra noveller (Första kärleken) eller på sig själva och sin egen tillkomsthistoria (Stenbrottet). Novellen Första kärleken, som Murnane remixat, är ”ursprungligen” skriven av Nabokov, en av det förflutnas mästare, som i ett av sina sista verk varnade just för sådana objekt. Genom dessa ting skiner det förflutna, menade han, och en nybörjare bör vara försiktig med att koncentrera sig på ett sådant, eftersom själva koncentrationsakten kan leda till att man ofrivilligt försjunker i objektets historia. Den som vill stanna i nuet måste lära sig att gå på vatten.

Nu är Murnane ingen nybörjare, och hans fantasilösa berättare har inte riktigt det problemet. De går inte på vatten, utan står stadigt med båda benen på fast mark: Australiens platta och vidsträckta landskap, och löper ingen risk att drunkna. Möjligen kvävas. I själva verket lämnar de nästan aldrig den förort till Melbourne där de är födda och har växt upp. Vad de i stället gör är antingen att minnas hur någonting var eller kunde ha varit, eller analysera diverse möjligheter som skulle kunna uppstå om de någon gång, trots kvalen och magsåren ett sådant beslut oavlåtligt torde medföra, beslutade sig för att lämna sin ort och sin slättmark. Metaforen med vattenytan, där författaren är ett slags löpare som sicksackar över verklighetens vattenspegel, är lika vacker som den är bedräglig. Den som skulle vilja stanna ”in the now, with the now, on the now”, som Nabokov formulerade det, svarar förmodligen ändå aldrig riktigt jakande på den ursprungliga frågan. Att skriva är trots allt att fly. Eller försjunka.

Som det förmodligen har framgått av ovan är Murnane först och främst en så kallad metalitterär författare, alltså en författare för andra författare. Därför är frågan om vad hos honom underordnad frågan om hur. Flera av 1900-talets största författare har noterat att ett litterärt verk först och främst är dess komposition. Pasternak, Pound, Eliot lär aldrig ha tröttnat på att upprepa det. En poet som Brodsky skrev exempelvis i sin hyllningsskrift till Venedig, Watermark, att en berättelses kvalitet är avhängigt inte vad den handlar om – fabeln –, utan vad som följer på vad. När han talade om sin poesi var han av exakt samma åsikt. Venedig är förvisso i princip raka motsatsen till Australiens slättmark, ett slags världens ände där Murnanes voyeurer verkar, och Brodsky var inte direkt någon novellist, men principen hos poesi är densamma som hos den skönlitteratur som inte sätter fantasin i första rummet: En modern litterär text kan omöjligen skildra omvärlden utan att ta hänsyn till hur denna omvärld förvrängs i ett mänskligt medvetande.

I detta avseende bjuder Murnane på en veritabel guldgruva för de nybörjare som Nabokov varnade med hela sin förförande konst och diamanthårda stil. Murnane excellerar i berättarteknisk ekvilibristik och sticker inte under stol med alla sina landvinningar. Novellen Fingerspindel visar till exempel hur man i en novell slår samman två, ovannämnda Första kärleken förhåller sig till begreppet allusion som metafor förhåller sig till allegori, i Vattensystem flyter texten ut över Murnanes älskade australiensiska landskap som spilld läsk över en reliefkarta.

Ibland vill man nämligen tänka, leva och skriva fritt hellre än rätt. Man vill manipulera med fakta, hoppa över logiska led, böja verkligheten, det vill säga allting som föreligger, efter sitt eget tycke bara för att pressa någonting som liknar mening ur det torra, platta landskapet. En sådan text kan inte bekymra sig om intrigbyggandets alla regler och den kan inte låta sig begränsas av genren. Mycket riktigt tangerar Murnanes noveller essän, intervjun, memoaren, rapporten och så vidare. Av dessa genresliranden blir det ändå, märkligt eller omärkligt nog, ypperligt fina noveller. Murnane hinner förstås berätta om hur det är att växa upp i ett katolskt hem, hur det är att drömma om kärlek, att betrakta plana landskap eller att sakna luktsinne. Oundvikligen handlar hans texter, eller skönlitteratur som han själv kallar dem, om det som all skönlitteratur oundvikligen handlar om: kärlek och rädsla för döden. Men också om någonting mer. Genom att själva anta formen av en karta, ett landskap eller en väderlek visar de hur man i ett mänskligt medvetande organiserar information om dessa två eviga grundvariabler. När man väl svarat ja på frågan ”Must I write?” har man inte längre något val. Att skriva är trots allt inte bara att avlägsna onödiga småord, hitta på avrundade karaktärer och spela på läsarens förväntningar. Att skriva är att fly. Att misslyckas med livet.

...