Finsk Tidskrift

Den tionde november i år är det sjuttiofem år sedan den finlandssvenske modernisten Henry Parland dog i sviterna efter scharlakansfeber, endast tjugotvå år gammal. Efter sig lämnade han ett antal dikter (fåtal av vilka han hann ge ut under titeln Idealrealisation) och en oavslutad och outgiven roman: Sönder, om framkallning av Veloxpapper. Romanen har allt sedan den första, av bl.a. Gunnar Björling omarbetade versionen, fortsatt att komma ut i olika varianter och upplagor. Nu föreligger den slutligen i en fullständig version med ett förord av prof. Per Stam.

”Att framkalla” är ett mörkrött verb med ett flertal olika nyanser. Man kan framkalla bilder (på veloxpapper) i ett mörkrum. Ett objekt (en grå hatt) eller en smak (av madelenekakan) kan framkalla ett partikulärt minne. En människa kan framkalla känslor hos en (kärlek, svartsjuka, sorg). En handling kan framkalla en konsekvens. Det framkallade fotografiet kan i sin tur i åskådarens medvetande framkalla en hel värld av förflutna miljöer. Verbet innebär ett moment av såväl nyskapande (ett fotografi, en bok) som återuppväckande (en miljö, en människa).

Alla dessa nyanser är högst närvarande i Sönder – en berättelse som utnyttjar framkallningsmetaforen till fullo. Redan i romanens början är ordets mångtydighet inbäddad i själva handlingen: Henry – jaget, berättaren, författaren och huvudpersonen – bestämmer sig för att skriva en bok om sin bortgångna kärlek Ami och framkallar därför ett fotografi av henne. Men, i en halvmagisk metamorfos, visar sig fotografiet kunna tala. Ami träder fram ur bilden i en märklig hypostas, som någonting mittemellan en levande människa och en minnesbild. Henry både framkallar, åkallar och återkallar henne; romanens stora drivfråga blir, i och med hennes uppdykande, en fråga om möjligheten av en sådan akt. Kommer han att kunna hålla henne kvar, levande i minnet och därmed också i texten, eller kommer hans försök att väcka henne till liv att sluta i ett nederlag?

Sönder är en roman om ett trefaldigt misslyckande. Med sitt projekt sätter Henry igång en mnemonisk och litterär process i vilken han per definition måste komma till korta. Parland skildrar med lätt hand en mycket komplicerad historia med flera handlingsnivåer, där själva den mödosamma erinringsprocessen och dess nedtecknande är sammanflätade med djupdykningarna i det förflutna. Romanen, som utspelar sig i ett jazzigt tjugotals-Helsingfors, handlar samtidigt både om den romantiska historietten mellan Henry om Ami, om vad Henry minns av denna och hur han gör det, samt om Henrys försök att skriva en bok om sin älskade, d.v.s. den bok som är själva Sönder. Allt detta visar sig inte bara vara svårt, utan mer eller mindre omöjligt.

I en roman om minnet blir metafrågan om hur man minns det man minns ofrånkomlig. Det är, som de flesta av oss troligen erfarit, om inte omöjligt, så åtminstone ytterst svårt att erinra sig någonting nytt medvetet. Man rör sig för det mesta i samma banor kring situationer, människor och detaljer som man redan vet att man kommer ihåg. När ett nytt minne väl trängs fram, sker detta ofrivilligt, ofta framkallat av ett incitament utifrån. Hos Proust vällde minnet fram till följd av en smak. När det väl var över en, var det omöjligt att hålla tillbaka; i en niagarisk ström sköljde hågkomsterna över tusentals sidor. Men Prousts berättarjag hade tur i den meningen: för det mesta är erinringen istället en ansträngande, slitsam process. Man upprepar samma situationer om och om igen, spelar upp samma filmremsa, stirrar på samma fotografi i en halvhjärtad förhoppning om att någon gång kanske bryta sig fram genom glömskan och fylla i bilden med någon ny detalj eller anstrykning.

I en ironisk vink åkallas Proust redan i allra början av Sönder, i dess motto: ”denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust”. Så är naturligtvis inte fallet. Parlands roman är snarare en motsats till På spanings encyklopediska kartläggning av det förflutna. Den handlar istället om en medveten, frivillig framkallning av någonting som man till dess inte fäst särskilt stor vikt vid – någonting som man i själva verket inte vet särskilt mycket om. Sönder är snarare en elegi över människans ouppmärksamhet, än en hyllning till hennes minne. Under berättelsens gång inser man att Henry faktiskt inte minns särskilt mycket av den ”älskade lilla Ami” han har för avsikt att beskriva, och att den ömhet för henne han ger sken av att hysa i början är ett resultat av retuschering, ett försök att bättra på det förflutna, göra det lite mer fotogeniskt. Han lärde helt enkelt aldrig känna henne, är nu minnesmässigt impotent. Man kunde skylla på dåligt minne, men orsaken till dessa vita fläckar på Henrys minnesbild är inte minnet i sig, utan det sätt på vilket Henry (och vi med honom) uppfattar verkligheten: skulden är hans tidigare automatiserade varseblivning av Ami – en person som han inte bara har tagit för given, utan mer eller mindre bortsett från. Detta hans ursprungliga misslyckande ger sedan upphov till två andra: han misslyckas med att erinra sig henne med alla de nyanser han själv och man som läsare förväntar av honom, och därmed misslyckas han också med att teckna ett någorlunda tydligt porträtt av henne.

Per Stam betonar i förordet Henry Parlands förmodade förtrogenhet med den ryska formalistiska skolan och dess olika begrepp, bland dem just automatisering. Sjklovskij varnade för en maskinell uppfattning av verkligheten, en perception som innebär att alla vardagliga handlingar är så pass inlärda att man utför dem utan reflektion, att alla objekt är så pass välbekanta att man aldrig egentligen ser dem: som fånge i sin egen vardag riskerar man hela tiden att låta slentrianen skymma skönheten. ”Automatiseringen förtar tingen, hustru, rädsla för kriget” Mot detta ställdes konsten, vars uppgift gick ut på att motverka denna mekaniska varseblivning av livet genom den medvetet försvårade formen och en framställning av vardagliga objekt i nytt ljus, s.k. ostranenije.

I Sönder visar det sig att denna uppgift är svårare genomförd än formulerad. Romanen handlar inte om sådant man har kring sig och fortfarande besitter en möjlighet att upptäcka genom en skicklig fokusering av blicken eller objektivet, utan om någonting som man redan har förbisett och därför för alltid förlorat. Automatiseringens framtida konsekvens är att man i efterhand inte har särskilt mycket att minnas. Henry måste stödja sig på sina matta, diffusa hågkomster: i dåligt ljus, med slarvig skärpa.

Henrys ouppmärksamhet, slentrianmässiga ointresse och på förhand bildade föreställningar gör att han aldrig egentligen ser Ami, trots deras tämligen nära relation. Han försjunker i sina tankar, blir distraherad av annat eller helt enkelt stör sig på henne. Han missförstår hennes avsikter och handlingar och inser aldrig hur mycket hans banala missförstånd sårar henne. Hans förprogrammerade förväntningar på henne gör att han aldrig kan bryta sig genom schablonen och tillgodogöra sig hennes individualitet. Det enda som förmår väcka en starkare känsla hos Henry är risken att förlora det han anser tillhöra honom. Han pendlar mellan possesivitet och svartsjuka.

Ändå finns det hos romanens huvudperson och försökskanin någonting som får honom att förödmjukad återvända till objektet för sin hatkärlek om och om igen, också efter hennes död; någonting som trots allt får honom att ge sig på sitt sisyfiska projekt. På grund av detta outsagda, som romanen hela tiden rör sig kring, kan man ändå läsa Sönder som en vacker, idiosynkratisk kärlekshistoria – där kärleken oförblommerat är vad den oftast är: resultatet av halvhjärtad åtrå adderat rädsla för ensamheten.

Det i början av romanen framkallade fotografiet gör att Sönders huvudperson ramlar in i sitt mnemotopos, men väl där finns det alltså inte så mycket att se. Fotografiet, den detaljerade ögonblicksbilden, blir i allmänhet med tiden ett stöd för minnet av allt större vikt: utan bilden kanske man inte ens kommer ihåg ögonblicket i fråga. Den ursprungliga upplevelsen, som man på grund av sin tankspriddhet knappt ens var med om, ersätts av en kopia. Det framkallade fotografiet är i den meningen ett slags definition, paroll, port: inledning till det förflutna. Det alkemiska inslaget i bildframkallningen innebär också ett visst hopp om en förädling av papperets två dimensioner till verklighetens tre eller fyra – ungefär samma mekanism som i läsningen. Henry hoppas genom sitt projekt att väcka Ami till liv – både som människa, som gestalt i minnet och som en karaktär i boken. Kanske finns det en svag förhoppning om att genom själva minnesakten också avlägsna den något bittra översmak som historietten har lämnat hos honom. Retuschering, efterbehandling är trots allt viktiga inslag i bildgramkallningen.

Men minnets omöjlighet och automatiseringens förbannelse leder ofrånkomligt till det tredje misslyckandet. Henrys projekt att återuppväcka Ami genom att projicera sitt minne över texten slutar också i ett fiasko. Mörkrumsarbetet blir för krävande, och materialet för genomskinligt och svårfångat. Han måste i sin berättelse hela tiden undvika hennes gestalt, skriva sig runt den för att undvika att se henne i ögonen. Han hamnar hela tiden på avvägar och sidospår – skriver om andra kvinnor, sina bekanta, sin ekonomiska situation. Hans och Amis möten visar sig ha varit präglade av att han kände sig obekväm eller besviken. Hans relation till henne är präglad av ointresse och svartsjuka. När hon brister ut i snyftningar känner han sig enbart besvärad; vid hennes dödsbädd är han tankspridd och ofokuserad. Henrys läsare lär aldrig känna någon Ami, som de utlovas i början; hon förblir en främmande gestalt på ett fotografi, halvlevande men otillgänglig, skymd och diffus på grund av fotografens dåliga uppmärksamhet; skuggor gör vissa partier av porträttet dunkla och svårurskiljbara, Henry själv, slutligen, är hela tiden i vägen.

Henry Parlands enda roman är ännu, trekvartssekel efteråt, påfallande modern. Till romanens största behållning hör de inledande kapitlen, skrivna på en elegant, nyskapande svenska, full av säregna vändningar och finlandismer. Dess ämnen är också fortfarande högst aktuella. Sönder tecknar en skarp bild av den automatiserade förgänglighet som vi än idag inte har funnit något botemedel mot. Vi försöker motverka den genom en digitalisering av den vardagliga verkligheten i mobiltelefonkamerans rudimentära 1.2-megapixelupplösning, i långa redogörelser för den oändliga tristessen i någon dagbok på Internet, i att göra-listor som vi ändå sparar trots att de är utdaterade. Men det är svårt att stoppa tiden, att bryta sig igenom sitt medvetandes solipcism, att se sin älskade i ögonen. I möten med en annan människa är man hjälplöst fast i sina förväntningar och föreställningar; man märker den andre först när man erfar det tomrum som denne lämnat efter sig. Trots alla hjälpmedel måste vi konstant misslyckas och försöka på nytt. Men ur allt detta mångbottnade fiasko lyckas Henry Parland ändå med hjälp av sin alkemi laborera fram någonting positivt och vackert: en kärlekshistoria om vår oförmåga och oduglighet – sympatiskt oförblommerad och befriad från moral. Historien om ett trefaldigt misslyckande blir, märkligt nog, en mycket lyckad roman.

...