Horisont, 1/2006

Berlinska vintrar är milda och renons på snö. Över staden ligger en torr, trans- parent lukt av kol; många eldar fortfarande i sina spisar för att hålla sig varma, bara för att morgonen därpå vakna i en lägenhet där lufttemperaturen ändå är nästan lika låg som ute på den gråbruna, kala innergården.

När det väl snöar, fylls parkerna av barn som åker med träpulkor, konstruerar snögubbar och kastar snöbollar på varandra. Gräset är brunt under karga plataner och lönnar. Över den fragmenterade skylinjen kan man se rök stiga ur enstaka skor- stenar.

Vintern 1922–1923 var inget undantag: det hade knappt snöat alls. Det året befann sig runt 100 000 ryssar i staden, de flesta hittvingade av revolutionen och dess konse- kvenser, de flesta fortfarande med ett blint hopp om att snart kunna återvända hemåt till en bekväm aristokratisk eller högborgerlig tillvaro. Få av dem ville vara i Berlin; nästan ingen tyckte om staden. De sov dåligt.

Bland dessa hemlösa, ruinerade emigranter som ännu inte riktigt digesterat sin hemlöshet fanns många poeter och författare vars namn senare skulle komma att synonymiseras med begreppet »rysk litteratur». Här bodde i början av tjugotalet, under längre eller kortare perioder, Nabokov, Chodasevitj, Belyj, Pasternak, Sjklovskij, Tsvetajeva, Berberova, Remizov, Aldanov, A. Tolstoj, Gorkij, m.fl. Majakovskij och Jesenin kom ofta och hälsade på.

Ryssarna bodde för det mesta på pensionat belägna i västra delar av staden – i Charlottenburg, Wilmersdorf och Schöneberg. Man bildade klubbar och föreningar, startade bokförlag, tillbringade kvällarna på diverse Dielen kring Prager Platz. Char- lottenburg döptes av dem om till Charlottengrad; Berlin kallade man skämtsamt för Moskva an der Spree och »Rysslands tredje huvudstad». Det berättas om en rysk livsmedelsaffär som i sitt fönster hade en skylt med texten »Här talas också tyska». Redan runt 1923-1924 drog många vidare, till Paris, Prag, eller tillbaka till Ryssland.

Man började inse att Sovjetryssland skulle stå sig ett tag till. Weimarrepublikhu- vudstadens korta gyllene epok, i kölvattnet efter den ryska litteraturens silverera, var över, innan den ens hunnit komma igång. Det var snart dags för trettiotalet.historien är ingenstans mer närvarande än i Berlin, och ingen annanstans framkallar ett inristat hakkors mer obehagliga rysningar än i en mörk, okänd port i utkanten av Prenzlauer Berg på 2000-talet, i det att man passerar den på väg ut till den öde morgongatan. Samtidigt är en stor del av just den ryska immigrationens avtryck nu helt utraderade och bortglömda. Alla dessa monument gör ens minne anmärk- ningsvärt dåligt. Några enstaka minnestavlor hänger förvisso här och där, de flesta med en ganska kuriös tillkomsthistoria, uppsatta först under 1990-talet. Men om man ger sig ut på en promenad längs de adresser som man hittar i alla dessa olyckliga rys- sars dagböcker, brev och memoarer, finns det inte mycket kvar att se. Ryska Berlins hjärta, Prager Platz, bombades sönder och samman under andra världskriget. Resten förstörs av korrosion, automatisering, ouppmärksamhet.

Det bor förvisso ännu rätt många ryssar i staden – de flesta av dem självmant hitflyttade strax efter Sovjetunionens sextio år försenade kollaps: historiens ironi. En stor del är etniska tyskar som vuxit upp i Sovjet; de lider av en mycket sympatisk, men smärtsam identitetslöshet – en diagnos som passar också på själva staden. En annan stor del är ryska judar.

Man kan läsa veckotidningarna Berlinskaja Gazeta och Russkij Berlin, handla pel- meni och direktimporterad rysk mjölk, gå på ryska konserter och föreställningar. Städer har inga nationaliteter (sådant är förbehållet provinsen), och man kan klara sig i Berlin utan att kunna tyska. Men, och kanske också tack och lov, är det svårt att uppleva någon känsla av »vi», eller, ska vi säga, »de». »Vi» har alltid varit ett egendomligt pronomen: »jag och någon mer». I Berlin på tjugotalet bodde ryssarna omgivna av tyskar »som land runt en sjö», skrev Viktor Sjklovskij. Numera är man själv sitt eget innanhav.

Sjklovskij var, liksom den berlinska vintern, inget undantag: han gillade heller aldrig staden, som han kallade »världens ände». Vintern 1922–23 bodde han på Pensio- nat Marzahn i Schöneberg och försörjde sig på att skriva hackjobb. Han arbetade om nätterna och sjöng samtidigt som han skrev, men ägarinnan förvägrade honom denna excentricitet. Han gick omkring och sjöng på gatorna. Om Berlin, dess litterära miljö och sin kärlek till Elsa Triole, skrev han en minnesvärd memoarbok, Zoo eller Brev icke om kärlek – ett slags halvfiktiv brevroman med mycket verkliga karaktärer. Den består av brev som Sjklovskijs alter ego skriver till sin käresta, Alia, som är bosatt i Kreuzberg – för Berlin-ryssarna ungefär lika långt borta som Sibirien (område i Vasastan i Stockholm). Mellan dem ligger järnvägsspåren i Gleisdreieck: en ödslig tågknutpunkt. För att ta sig från Schöneberg till Kreuzberg måste man passera under sammanlagt tolv broar över Yorckstraße, längs smutsiga tegelväggar, medan bilar väser förbi. Själv brukar jag ta den trevligare omvägen (den skrev Sjklovskij aldrig om) via Kleistpark, beställa en Milch- kaffee på Dinos och sedan promenera över Monumentenbrücke, där skyltar avråder en från att slänga sig framför ett S-bahntåg som passerar därunder. Berlin är, överhuvud- taget, på flera sätt, omvägarnas stad. Kanske är den bara en enda lång omväg.

Sjklovskij tyckte att alla berlinska hus såg likadana ut, som resväskor. Spårvag- narna gick förvisso överallt (numera bara i öst), men det fanns ingen mening att åka dem, eftersom alla byggnader, kyrkor och gator såg likadana ut. För Majakovskij var Moskva röd, Paris vit och Berlin – grå; såväl i ett politiskt som i ett arkitektoniskt avseende. Nabokov, som tillbringade femton successiva år i staden (1922–1937), jämförde balkongerna på ett typiskt berlinskt hus – Pension Elisabeth Schmidt på Trautenaustraße 9 – med skrivbordslådor som någon glömt att skjuta in.

1925 skrev Vladimir Nabokov novellen Putevoditel’ po Berlinu (A guide to Berlin), som han publicerade i en emigranttidskrift kallad Rul’ under pseudonymen Sirin. Den utspelar sig på en krog, där en rysk emigrant berättar för sin dryckeskamrat om berlinska sevärdheter: rör som ligger längs en gata, spårvagnar, vägarbeten, Zoo och själva ölcafét där de två befinner sig. Novellen hör till den intrigante Nabokovs kanske mest intrigerande stycken. När jag gick på en Nabokovkväll, som anordnades av någon rysk förening på det ryska kulturhuset på Friedrichstraße, läste en gammal rysk formalistkvinna ur novellen med en hånfullt ironisk ton. Denna hennes ton skulle bevisa hur mycket Nabokov-Sirin såg ner på staden. Trots det kan man läsa En guide till Berlin som en koncentrerad stadsskildring, där Sirin drar upp till förgrunden sådant som andras ögon (bl.a. Sjklovskijs i Zoo) bara hastat förbi. Skönheten finns i detaljen, i fasaden under annorlunda ljus eller från en ovan vinkel. I den meningen är kopplingen mellan Sirin och formalismen mycket tydlig.

Nabokov flyttade in på Pension Elisabeth Schmidt (en resväska, ett skrivbord, sol över gatan) hösten 1922, strax efter att hans far hade skjutits till döds utanför Filhar- moniet i Kreuzberg (ej bevarat). En snölös vinter väntade, och därefter femton till. Funkturm speglades i blåa vattenpölar, kastanjerna på hörnet hade ännu inte börjat blomma. Byggnaden på Trautenaustraße kallades då för »Det ryska huset». Marina Tsvetajeva hade flyttat ut någon månad innan.

Tsvetajevas sammanlagda vistelse i Berlin varande under inte mer än tio veckor, även om man när man läser om hennes berlinska period lätt kan få för sig att hon var där i flera år. Under den korta, rastlösa tiden på pensionatet hann hon med anmärkningsvärt mycket. Här återförenades hon med sin man, blev förälskad i en annan, sammanställde tre olika diktsamlingar, skrev ett trettiotal dikter, en epistolär berättelse och flera essäer och skisser. På den icke-inskjutna balkongen mot gatan hade de en kruka med rosa begonior, som de fått i inflyttningsgåva av Sergej Efron och som Tsvetajevas dotter, Ariadna Efron, vattnade om morgnarna. Den tjugo- sjunde juni 1922 fick Marina en försändelse från Erenburg, som innehöll ett vidare- befordrat, hänfört brev signerat Boris Pasternak. Detta blev början till en poetisk triangelkorrespondens mellan honom, Tsvetajeva och Rilke, som skulle sträcka sig över fjorton efterföljande år. Den lidelsefulla brevväxlingen finns, till skillnad från så mycket annat, utgiven på svenska av bokförlaget Ersatz.

Den unge Pasternak själv gick under sina sju månader i Berlin fram och tillbaka längs de charlottenburgska gatorna och försökte väga in alla för- och nackdelar gäl- lande ett återvändande till Moskva. Återvändandet finns inte – själva konstruktionen är en logisk omöjlighet, men han åkte tillbaka ändå. Han och Tsvetajeva missade varandra med några veckor, men skulle träffas senare, under ännu mer trängda om- ständigheter.

I en dikt till Berlin kallade Tsvetajeva den för kasernernas stad. Trots sin tidiga förkärlek för den tyska kulturen, förmådde inte heller hon någonsin ta till sig denna gråa, monotona, ödsliga storstadens skönhet som bara Berlin tycks besitta.

Vid ett par tillfällen besöktes Tsvetajeva av Andrej Belyj, som hade missat sitt tåg och måste sova över. Belyj bodde den sommaren (ett några månaders steg tillbaka) i Zossen, en sömnig förstad en halvtimmes resväg utanför Berlin. I Zossen, tyckte han, gick alla människor klädda i svart och kastade inga skuggor. Han hyrde sitt hus på Stubenrauchstraße 68 av en kyrkogårdsvaktmästare.

Belyj hade kommit till Tyskland i hopp om stöd från den europeiska antroposo- fiska rörelsen, men möttes av ett muntert »Na, wie geht’s?». Framåt hösten 1922 flyttade han in till staden och hängav sig åt excesser. Han söp sig fram längs Tauent- zienstraße, utförde makabra dansuppvisningar och förälskade sig i en tysk Mädchen, i vilken han ville se ett slags Madonnagestalt. Folk var rädda för honom. Män förbjöd sina fruar att umgås med Belyj. »Det är inte det att han dansade fult», skriver Choda- sevitj i sina memoarer, »utan det att han dansade på ett skrämmande sätt ... Dansen i hans utförande förvandlades till en hemsk pantomim, ibland rentav oanständigt ... Det var inte bara en berusad mans dans: det var ... en symbolisk förödmjukelse av det bästa inom sig själv, en hädelse, en djävulsk grimas.»

Samtidigt arbetade Belyj som besatt. Precis som Tsvetajevas, var hans berlinska period exceptionellt produktiv. I ett kort brev från Zossen till A. Jaschtjenko, redak- tören för tidskriften Novaja Russkaja Kniga, får Belyj med inte mindre än sex stycken »under tiden». Han är psykiskt sjuk, ensam, kan inte sy fast ens en knapp, arbetar tjugo timmar om dygnet; hans läkare ska ha sagt att om han inte tar en tre månaders paus, kommer han att dö. I Berlin arbetade Belyj i alla tänkbara genrer samtidigt: poesi, prosa, essäistik. Under tiden började han också skriva på ett arbete om Blok, som så småningom växte ut till en minnesbok över hela den ryska symbolismen; om själva den otrivsamma staden skrev han, vid återvändandet till Sovjet, en hätsk pam- flett med titeln »En av invånarna i skuggornas rike».

Emigrantryssarnas förhållande till denna horribla stad sammanfattas kanske allra bäst av just Chodasevitj, som i dikten »Allt av sten» från år 1923 kallar Berlin för »ryska städers styvmoder». På den tiden var Berlin ändå långt mycket mer tysk än vad den är idag. Även om den knappast längre är Rysslands tredje huvudstad, brukar man något kontrafaktiskt kalla den för Turkiets andra. Numera är det nog bara i den allra mest västra Wilmersdorf samt i villaförorterna som man kan uppleva den här osympatiska tyska kälkborgerligheten som bl.a. Nabokov ofta har karikerat. I övrigt är staden en realitetslös enklav där kosmopoliter aldrig lämnar sina stadsdelar och husen är tillräckligt fasadlösa för att man ska kunna projicera precis vad man vill på dem.

De flesta som varit i Berlin under de senaste åren associerar staden med lösa hundar, tunnelbanedoften (densamma som i Moskva), invånarnas märkliga respekt för trafikregler. Kanske också med de meningslösa pelarna på trottoarerna som en förstagångsbesökare ofrånkomligen går in i, eller de dåsiga söndagarna då allt är stängt och också hundar gäspar. Ingen tycks ha bråttom någonstans. Berlin är förmodligen den enda staden i världen där man kan hitta en krog som saluför »after- work-öl för arbetslösa». Nyckelhålen sitter rätt vända (uppåt). Någon spelar Runaway Train på U-bahn. Skandinaviska ungdomar åker hit efter gymnasiet för att upptäcka världen, röka gräs och gå på svartklubbar, som i själva verket är fullt lagliga, men gör sitt bästa för att arbeta på imagen. Konstnärer och författare (de flesta med det oundkomliga »s.k.» som en skugga efter solen i ryggen) bosätter sig här för att man här kan leva på luft – en av de bästa i Europa, sägs det. Hela Prenzlauer Berg tycks numera vara ett slags Zoo, där arbetslösa och alkoholister går omkring och studerar de nyinflyttade fattigdomsromantikerna i märkeskläder, som lever i sina språklösa pölar på berlinsk asfalt. Berlin är coolt.

Kanske var de hundra tusen ryssarnas korta vistelse för dryga åttio år sedan inte helt avtryckslös, trots bristen på minnesmärken. Kombinationen av tyskborgerlig Gemütlichkeit, aristokratisk kosmopolitism och allmänrysk låt-gå-mentalitet som kännetecknar staden är svår att slå. På de dåligt upplysta berlinska gatorna, i det gråa, dimmiga berlinska mörkret, känner man sig större än någon annanstans: i samman- hangslösa sammanhang, med en stark känsla av hemvist, men utan någon som helst tillhörighet. Gatlyktorna är svaga och fönstren är släckta. Alla de hemlösa som Berlin under åren adopterat har gjort staden själv till en hemlös bland tomma kontor och outhyrda lägenheter. Lyckligtvis är vintrarna rätt så milda.

...