Människans yttre består av fåror, upphöjningar och veck. Så ock hennes inre.

Innerst i människan är ett hål. Det begränsas av fåror, upphöjningar och veck. Dess yta är len och mjuk, täcks av täckande celler.

Ingenting skulle finnas innerst in människan om hon fastade länge, ingenting annat än luft. Utan luft kan människan inte finnas. Det skulle vara i en omgivning av helium i så fall. Eller någon annan ädelgas.

Men nu äter människan. Hon äter i ursinnigt mod. Hon vet att hon måste fylla sitt inre med något annat än helium och luft. Så proppar hon hålet fullt med det yttre, med fibrer och fett och smuts från sin omvärld. Så ursinnigt proppar hon sig.

Människans projekt är att äta upp universum. Och kanske ska det lyckas till sist. I varje fall är vrängandet ut och in en del av hennes överlevnadsstrategiska hållning till framtiden.

Man ska inte tro att människan har en hållning till sig själv eller andra. Hennes hållning, rak som en fura, är mot framtiden. Därför proppar hon sig.

Runt proppen finns fåror, upphöjningar och veck.

Vad finns det för övrigt i världen, annat än fåror, upphöjningar och veck?

...