Nedanstående är en novell om min bekant. Novellen utspelar sig i tre olika städer, under loppet av arton år.

i. Hundar

En bit bort från gatan, längs husgaveln, låg åtta hundar – de flesta såg ut att vara ur samma kull. En av dem var blind (någon av de lata arkitekturstudenterna, som brukade hänga vid fontänen intill, måste ha fångat den och stuckit ut ögonen).

Hundarna var för det mesta håglösa och ointresserade av världen omkring. De låg på sidor i skuggan av robiniorna; ibland följde de förbipasserande med blicken, utan att resa sig.

Men varje gång de såg en cykel, sprang två av dem alltid fram och började skälla på velocipedisten. Det hände att de följde efter cykeln, över bilvägen och vidare längs boulevarden. Någon minut därefter kom de lunkande tillbaka. De andades glupskt. Deras tungor hängde ut.

"Du ska inte vara rädd för dem", förklarade en kvinna för en sex- eller sjuårig flicka. "Om du är rädd, kommer de att ge sig på dig ännu mer."

ii. Bokmarknad

Vi besökte bland annat det som skulle ha varit en bokmarknad, men den egentliga marknaden visade sig vara stängd: de stängde tre på vardagar. Bara en avdelning hade öppet, där försäljare med fasta abonnemang höll till. Det var ett avlångt, korridorliknande utrymme med betongväggar och lågt i tak; längs taket gick rektangulära ventilationstrummor och tjocka rör som man hade målat i mörkbrunt. Det var kvavt och högljutt. Det fanns försäljare på båda sidor om gången; ofta måste man tränga sig fram.

De flesta försäljare hade mycket fler böcker till salu än de som fått plats på borden. Böckerna stod på bokhyllor bakom dem och vid sidan av. Man måste fråga försäljaren om man var ute efter en särskilt bok, och därefter utstå hans raljanta utläggningar och plumpa skämt.

Mellan två höga bokhyllor, som delade av ena försäljarens bod från grannens, satt en gigantisk kvinna med slätkammat hår och ett stort smycke föreställande en delfin om halsen. Ovanför henne (så lågt, att om hon hade rest sig, hade hon säkert slagit huvudet i det) kretsade ett leksaksflygplan, som man hade fäst i ett snöre i det låga taket. Det surrade högt och gjorde säkert trettio varv per minut.

iii. Den hypotetiska övergången

Pennan, kameran och blicken (s.k. fokalisering) rör sig i tiden. Man kan luta sig tillbaka i den grå valnötsstolen, sträcka ut ryggen och med en passionerad gäspning titta på hur följande fem eller sex åren flimrar förbi i en avfärdande gest med handen. Först när åkningen saktar ner, och bakgrunden åter rör sig i naturlig hastighet, kan man, om man vill, summera de år som hunnit gå i ett mail till en person man inte hört av på länge, eller, kanske, berätta om sitt liv för någon man överhuvudtaget aldrig tidigare träffat.

Men man vill inte. Man vill hellre berätta om de ovanligt röda rönnbären man ser överallt år, om att man igår, på väg hem längs parken, blev träffad i pannan av ett stort lönnlöv (förmodligen rör det sig här om månadsskiftet september – oktober.) Ens bekant blir kanske sårad eller lite arg, tycker att man är känslokall. Ens handflator doftar tobak. Man tittar ut genom fönstret: det är mulet, och, av almkronan att döma, blåsigt.

Man tänker sig: poppeldunet som flyger i luften, bensindoften på balkongen, parkmörkret, gatlyktan på hörnet som lyser i en gulare nyans än andra, folk som luktar illa på pendeltåget, allt sånt där. Man vill fråga om hon vet vad det var för viden som växte längs strömmen i parken med samma namn.

Efter en timme, framåt sex, märker man sin egen spegelbild i fönstret. Man kan bara se de ljusare partierna: ansiktet, kinderna, skjortkragen. Resten är genomskinligt.

Kvällen blir syrenfärgad. Ett diffust moln flyter över korsningen; man kan se ett flygplan och lampor med röda skärmar (det senare är spegling). Under några minuter skiftar himlen från blå till violett, därefter till mörkblå. Bilarnas ljus smetas ut. Telefonen ringer en tredje gång. Gamlingen svarar till slut.

iv. Bron

Man kunde se nästan hela himlen från bron. Bakom till vänster, vid höghusen, var den plommonfärgad, men över skogen var den gulgrön. Färgernas toning bröts av genom ett vitt jetspår, som gick precis i mitten. Ett annat flygplan flöt sakta över horisontlinjen.

Under en fanns svart vatten och svängande räls; ovanför – bleka lyktor. Lyktornas ljus speglades i spåren. Man var omgiven av vita, gula, mandarinfärgade lägenhetsrektanglar, elledningar, bilar och bussar någonstans bakom en, eller vid sidan av, snö över strömmen, kall blåst. En välbekant gestalt höll frusna fingrar i fickorna och jackluvan över huvudet.

...