1. För- och kärleksspel

Djurens förspel eller kärleksspel avfärdades länge som "komiska krumsprång" och det är först på senare tid som forskarna börjat analysera och försöka förstå vad som verkligen händer under djurens till synes överdrivna och oekonomiska parningsbeteenden. Numera inser man alltmer det storslagna och praktfulla i dessa lekar och spel, som utgår från dofter och ljud eller består av rent visuella uppvisningar.

Vissa insekter är ofattbart känsliga för artens sexuella dofter. Så skickar t ex silkesfjärilshonan ut feromonet, bombykol, vars doft uppfattas av en hanne på upp till hela 11 kilometers avstånd. När honan tycker det är dags för parning fladdrar hon med vingarna och sprider doften som produceras av körtlar på bakkroppen. Bombykolen driver genom luften i mycket små mängder till dess att några partiklar fastnar på en hannes antenner. Med hjälp av antennerna kontrollerar och analyserar hannen alla inkommande dofter, till dess att den rätta uppenbarar sig. Då ger sig hannen iväg i den riktning varifrån doften kom. När han närmar sig doftkällan ökar mängden bombykol något, vilket underlättar för honom att sikta in sig på den parningsberedda honan.

Knölvalen är havens storsångare. Arten sjunger både djurvärldens längsta och mest komplicerade sånger. En sång, som består av en sekvens av teman där varje tema innehåller ett antal fraser, är aldrig kortare än sex minuter men kan vara i upp till en halv timme. Under parningstiden kan valen reprisera sången otaliga gånger för att försäkra sig om att den når fram till en parningsberedd hona. En nödvändighet eftersom havsvattnets förmåga att fortplanta ljud varierar. När den är som sämst hörs sången bara några kilometer, men när förhållandena är som bäst sprids mästersångarens toner hundratals kilometer.

Inom fågelvärlden är skillnaderna mellan könen ibland mycket små. Hos t ex undulaten avgörs könsskillnaden av färgen på en liten hudfläck alldeles ovanför näbben som är klarblå hos hannen och brun hos honan. Målar man hudfläcken brun hos hannen, kommer han att uppvaktas av andra hannar. Honan å sin sida förlorar inte bara sin sexuella dragningskraft om hudfläcken målas blå utan betraktas också som rival både av sin egen partner och andra hannar.

Zebrafinskhonor tycker att en hanne med en röd ringmärkningsring runt benet är så sexig att hon lägger en extra kull ägg åt honom. Den stackars hanne som råkat få en grön ring kring benet har däremot ingen framgång hos det motsatta könet.

Lövsalsfåglarna i Australien tillhör jordens märkligaste djur vad gäller visuell uppvaktning. De finns i arton arter och sorterar under arenafåglarna dit även de australiska paradisfåglarna räknas. Den tandnäbbade lövsalsfågeln börjar sitt kärleksspel med att skapa en spelplats genom att sopa rent ett område på cirka 2,5 meter i diameter från rötter, löv och kvistar. Hannen har nu åstadkommit en mörk, rund fläck i skogen som är väl synlig för den hona han tänker uppvakta. Platsen fyller hannen sedan med stora, friska blad, inte sällan större än han själv, som han skär av med hjälp av den sågtandade näbben. Hannen klarar av cirka tio blad om dagen som han placerar på arenan med den ljusare undersidan uppåt. En spelplats kan rymma upp till hundratalet blad och så snart något vissnar eller skrumpnar byts det ut mot ett nytt och fräscht.

Andra lövsalsfåglar samlar föremål efter färg. Den fläckiga lövsalsfågeln gillar vita föremål som ben, småstenar och snäckskal. Den brunbröstade lövsalsfågeln föredrar gröna föremål och atlasfågeln favoriserar klarblått. Den sistnämnde flyger vida omkring på jakt efter sin favoritfärg och kommer tillbaka med blå tygbitar, blå papegojfjädrar, blå blommor, blå knappar, bitar av blått glas, skärvor av blå keramik och man har även funnit blå bio- eller bussbiljetter på arenan. Om något av föremålen förlorar sin färg byts det snabbt ut liksom också föremål av annan färg som av misstag hamnat där. Fåglarna drar sig inte heller från att stjäla åtråvärda föremål från grannen. Troligt är att honan väljer den hanne att para sig med som har de största och fräschaste bladen eller färggrannaste föremålen arrangerade på det mest tilltalande sättet. När honan väl har valt hanne, börjar han dansa och sjunga för henne medan han med näbben griper tag i och visar upp föremålen på spelplatsen.

Atlasfågeln är märklig också på andra sätt. Hannen nöjer sig inte med en enkel öppen scen för sitt framträdande utan bygger även en portal som består av en sida med vertikala kvistar, en gång som är cirka decimetern bred och har en vägg av kvistar på båda sidor. De parallella väggarna är omkring 30 centimeter höga och 10 centimeter tjocka och består av noggrannt utvalda kvistar som kilas fast i plattformen. De sätts lätt böjda inåt gången så att den täcks till hälften. Inne i portalen står sedan honan och tittar på när hannen sjunger och dansar för henne på estraden medan solstrålarna spelar i hans blåsvarta fjäderdräkt och i de färggranna föremålen.

När hannen inte uppträder ägnar han sig antingen åt att stjäla åtråvärda föremål från grannen eller att brutalt vandalisera dennes bygge. Men han tillbringar också mycket tid med att bättra på portalen och att måla väggarnas insida. Målningen går till så att han letar upp bränt trä och fyller näbben med kol, som han blandar med saliv i munnen. Därefter tar han en liten bit bark som han bearbetar till en mjuk svampliknande kil med vars hjälp näbben hålls öppen så pass att den kolblandade saliven kan droppa ut medan hannen för "penseln" över väggarna. Målningen är troligen ytterligare ett sätt att imponera på honan.

Byggmästarna framför alla andra finns hos arten majstångsresare eller trädgårdsmästarfåglar vars lövsalar kan vara ända upp till 2,7 meter höga och påminna om infödingshyddor med stöd i mitten och tak som sluttar ned mot ingångarna på sidorna. De som först upptäckte dessa byggnadsverk trodde att det rörde sig om hyddor byggda av Australiens urbefolkning.

2. Könsorgan

Loppan har troligen djurvärldens längsta organ i förhållande till kroppsstorleken. En loppa kan bli upp till 6 mm lång med en penis på 2 mm. Denna bamsepitt snirklar sig under parningen in i honans vagina och tvingas svänga både höger och vänster, samt undvika att hamna i en återvändsgränd, innan den slutligen lämnar av sitt sädeslass i en liten ficka. Inte sällan skadas honan allvarligt av hannens monster.

Men loppitten förbleknar ändå i jämförelse med de doningar som ett litet kräftdjur gick och släpade på för så där 100 miljoner år sedan. År 2002 hittade nämligen brittiska forskare ett skaldjursfossil, som inte bara bar på världens äldsta kända förstenade penis, den fanns dessutom i dubbel upplaga. Femina artfränder i sin tur bar på två vaginor. Det lilla kräftdjuret påträffades i Brasilien och David Siveter, vid universitetet i Leicester, som undersökt fossilet, menar att "djuret uppvisar den längsta och mest häpnadsväckande sexapparaten i fossilens historia" och tillägger att "deras kopulation kan ha pågått i flera minuter". Kräftdjuret är av släktet ostacod, en art känd för att bära mest sperma i förhållande till sin kroppsvolym och för att hantera detta lass behövs flera extremt stora könsorgan. I jämförelse med dessa giganter så är varken valens 250 decimeter långa eller elefantens 20 kilo tunga klubba mycket att skryta med. Men minst orsak till att förhäva sig har ändå gorillan, vars pillesnopp i rest tillstånd mäter ynkliga 5 centimeter.

Banansnigeln är utrustad med en kolossal och komplicerad penis. Under akten händer det att penisen fastnar och blir sittande. Det löser snigelhannen eller honan genom att efter akten tugga i sig det motspänstiga organet. Eftersom penisen inte växer ut igen uppträder därför den forna hannen i fortsättningen som hona.

Hos den fläckiga hyenan ser de manliga och kvinnliga könsorganen så lika ut att man först trodde att hyenan var hermafrodit. Men det fallosliknande organ honan är utrustad med är i själva verket en kraftigt förstorad klitoris med förmåga att få erektion. Slidans blygdläppar har smält samman till en "pseudopung" med vars hjälp honan kopulerar, urinerar och föder fram sina ungar.

Vissa kräldjur, som ormar och ödlor, är utrustade med två penisar. Dessa ligger vanligen dolda inne i kroppen till dess det blir dags för parning. Tidigare trodde man att båda organen fördes in sida vid sida och de kallades därför hemi- eller halvpenisar. I själva verket är det bara den ena lemmen som förs in. Insidan på båda fallosarna är försedd med hakar, åsar, taggar eller veck, olika från art till art. Vid införandet sväller ödlans eller ormens stake genom att den vrängs ut och in, vilket frigör hakarna, taggarna, vecken eller åsarna, så att de kan hålla apparaten på plats den tid spermaöveföringen pågår. Först när processen är över vrängs organet rätt igen och den upphöjda utrustningen hamnar på insidan, så att djuren kan lösgöra sig från varandra. Vanligen tar ett spermaöverlämnande flera timmar och rekordet lär innehas av en skallerorm som satt fastlåst i en hona i nästan 23 timmar.

Hos pungdjuren har honan dubbel livmoder och dubbel vagina och hos många arter har hannen kluven penis med testiklarna på framsidan. Andra specialutrustningar kan, som hos trollsländan, bestå i en penis som är konstruerad som en borste. Före befruktningen använder hannen borsten till att sopa bort eventuella spermier från rivaler för att på så sätt försäkra sig om faderskapet. Grisens manick liknar en korkskruv och när galten bestiger suggan så rör han sig inte ut och in utan skruvar in grejen i de gängor som suggans vagina är utrustad med. Efter en stund är det färdigskruvat i ett läge där det blir ett slags baksug och befruktning sker.

Maskar och sniglar är hermafroditer, dvs varje individ har både honliga och hanliga könsorgan. Hos vissa iglar och sniglar växlar individerna om att agera hanne och hona. En extra finess vid parningen är att båda djuren har en liten vass kärlekspil förvarad i en invändig säck som djuren under akten skjuter in i varandras kroppar. Hos en del arter är pilen så stor att den rimligen borde förorsaka smärta, medan den hos andra arter är betydligt mindre och skonsammare. Smärtan måste hos varje art ha exakt den rätta nivån för att verka sexuellt stimulerande.

Vissa djur saknar könsorgan i traditionell mening. Fåglar t ex har i enstaka fall bara något som liknar en mikroskopisk utbuktning, närmast en minimikropenis (se mikrofallos, mikropenis), men i flertalet fall saknar de könsorgan helt. Istället har båda könen något som kallas kloak och en typisk parningsakt hos fåglar går till så att hannen ställer sig på honans rygg och vrider sin kloak nedåt och runt så att den passar mot honans kloaköppning. För att underlätta kontakten skjuter honan ut sin kloak samtidigt som hon för stjärten åt sidan. Strutsen, och andra slätbröstfåglar som t ex svan och and, är däremot så stora att sperman behöver all hjälp den kan få för att förkorta den långa resan och dessa fåglar är därför utrustade med en penis som underlättar processen.

Bläckfiskar saknar också könsorgan. Istället använder vissa arter en av sina många armar för att föra spermakapseln in i honans mantelhåla. Hos andra är tentakeln utrustad med ett veck så att den fungerar som ett rör genom vilket spermatoforen kan passera in i honan. Även spindlar saknar egentliga fortplantningsorgan och placerar istället sperman i honans könsöppning med hjälp av käkpalperna. Före parningen spinner hannen en spermiesäck på vilken han droppar sperma och fyller spetsen på en behållare på andra benparet. Under parningen för hannen in benet i en speciell pung i honan där sperman förvaras. Äggen läggs när de är färdiga och honan tar sperma ur sin pung och befruktar dem. De befruktade äggen spinns in i en konkong som honan gömmer eller bär med sig tills de kläcks.

3. Parning

Djurs parningar är oftast precis som hos människan odramatiskt trista tillställningar, där man inte anstränger sig mer än absolut nödvändigt och där akten snabbt är avklarad. Men ibland smäller det till, blir det spektakulärt och en show utöver det vanliga. Som hos bönsyrsan, där honan har så stor aptit på män att hon under parningen bokstavligen äter upp hannen. Sedan honan mumsat i sig huvudet befrias penis från nervösa hämningar från hjärnan vilket gör den högpresterande med intensiva knullrörelser som följd, en lycka som varar ända tills honan även glufsar i sig själva källan till njutningen. Så länge hannen har huvudet i behåll signalerar hans hjärna till hans intimare delar att han skall uppföra sig anständigt. När han mister huvudet bryts förbindelsen mellan hjärnan och de nedre regionerna, och han förvandlas till en sexgalning som fortsätter att kopulera trots att det inte finns mycket kvar av honom.

Våldsamt går det också till när det skall till för dvärgmalen. Det börjar med att hannen väljer ut en hålighet under en sten som han rensar och utvidgar med hjälp av munnen. När det är gjort lägger han sig i öppningen och väntar på en hona. Så snart en sådan uppenbarar sig pilar han blixtsnabbt ut och griper tag om hennes huvud med sina stora käkar. Därefter återvänder han med sin fångst till grottan och framme vid ingången spottar han bokstavligt in honan i boet, varpå han själv placerar sig tvärs över ingången så att hon inte kan ta sig ut. En onödig åtgärd kan tyckas eftersom honan inte alls verkar ha något emot hans grottmannabeteende utan lugnt och metodiskt börjar undersöka taket i grottan efter en plats att lägga rommen. När hon funnit en lämplig plats lägger sig hannen och honan sida vid sida med bukarna uppåt mot taket och allteftersom honan lägger rommen befruktas den av hannen. Efterspelet består i att honan ger sig av medan hannen stannar för att vakta rommen.

Betydligt lugnare går det till hos sjöhästen. Kanske för att det här är frun som är herre i huset. Sjöhästars parningsritual sägs vara något av det vackraste man kan tänka sig. Honan dansar runt hannen och slingrar sig om honom med hjälp av sin gripstjärt. Sedan simmar de tätt omslingrade genom vattnet. Efter en stund blåser hannen upp sig och honan skjuter in sin penis i honom. Straxt efteråt kommer det rom ur penis som hannen övergjuter med sin säd. Hannen behåller rommen i sin ruvningssäck under en månad, varefter de små sjöhästarna är redo att simma på egen hand.

Honan till papperssnäckan, en släkting till bläckfisken, är lysande vit med stråk av blått, rött och purpur och lever i ett vackert vitt skal som driver med strömmarna. Hannen däremot är liten och oansenlig och knappast någon, inte ens hans partner, har sett honom. Parningen verkar gå till så att hannen fyrar av sin penis i form av en modifierad tentakel, som tränger in i honans kropp där den sedan lever sitt eget liv. En och samma hona kan härbergera flera sådana gäster samtidigt och tidigare forskare lurades att tro att penisarna var inälvsmaskar.

Flera fiskarter väljer att ruva rommen i munnen. Metoden kräver både viljestyrka och återhållsamhet, eftersom den ruvande inte kan äta under den tid processen pågår. Trots att rommen smakar bra och trots att hungern måste vara svår sväljer ruvarna inte ett korn under den tid rommen utvecklas och kläcks.

Men låt oss också se hur ett munruvande ciklidpar bär sig åt. Akten inleds med att hannen fläktar upp en liten grop i sanden med fenorna. När det är klart lockar han dit en hona och börjar uppvakta henne. När honan lägger rommen snappar hon snabbt upp den med munnen, innan hannen hinner befrukta den. Där skulle den sedan bli kvar obefruktad och oanvändbar om det inte var så att hannens analfena är utrustad med små orangefärgade prickar som så på pricken liknar äggen honan har i munnen att hon luras tro att hon missat några. Under sina försök att plocka upp de missade äggen biter honan i hannens analfena, samtidigt som hannen avger mjölken. Medan honan gör upprepade försök att få tag på de förlorade äggen sprutar hannen ut sin sperma i hennes mun och befruktning sker. Fastsittande långhalsar fixar sitt kärleksliv med hjälp av ett extra långt organ. Tack vare dessa långkukar ordnas den mest intima grannkontakt. Därtill är långhalsen hermafrodit och behöver därför aldrig riskera att hamna i fel sällskap. Hos traditionella hermafroditer finns två sätt att para sig. Antingen kan det ske bilateralt, dvs båda parter inseminerar varandra samtidigt eller så sker det unilateralt, dvs den ena partnern spelar hannens roll och den andra honans.

Även maskar och sniglar är hermafroditer, dvs varje individ är utrustad både med manliga och kvinnliga könsorgan, vilka i maskars fall är placerade i segment i maskens främre del. Parningen sker genom att två maskar placerar sig med huvudändarna mot varandra, samtidigt som de pressar samman undersidorna. Under parningen hålls djuren samman av ett klibbigt slem som utsöndras från clitellum, ett brett band som omger kroppen som en gördel. Den ena maskens clitellum trycks mot den andres spermieöppning och klibbar fast. Genom muskelsammandragningar förs så sperma till clitellum och pressas via en fåra in i partnerns spermaöppning. Efter några dagar utsöndras en ring från clitellum, som hårdnar och glider framåt över könsöppningen varifrån den tar med sig ägg och spermier. När ringen sen glider av masken stängs ändarna och en kokong, som kan innehålla ett tjugotal ägg, bildas.

Ibland gör man det helt på egen hand. Som t ex jordmasken som trycker sina manliga könsdelar mot sina kvinnliga. Snigeln, Triodopsis albolabris, föredrar partnerskap, men hittar den ingen partner inom ungefär ett år, övergår den ensamma snigeln till att befrukta sig själv.

Några arter uppvisar också transsexuella böjelser. Vissa räkor börjar tillvaron som hanar, men omvandlas senare till honor, medan det finns ostron som ägnar sig åt könsbyte flera gånger om året. Sådana förändringar är sällsynta hos högre arter, men finns hos så avancerade djur som fiskar. Det mest kända exemplet är svärdbäraren. Där är hannen mindre än honan och inordnar sig i en manlig hierarki där de största hanarna står högst på den sociala stegen. Om en hona byter kön kommer hon därför automatiskt att hamna i toppen på den manliga hierarkin i kraft av sin storlek. Varför det är så att vissa arter utvecklar transsexualitet eller hermafrodism är det ingen som vet, men visst måste det vara både praktiskt och rättvist att alla individer får pröva på hur det är att tillhöra båda könen.

I fallet med skålsnäckan, som lever på ostronbankar, börjar alla individer som hannar. En hanne som känner sig ensam ser till att snabbt förvandla sig till hona, och lockar på så sätt till sig andra hannar. När skålsnäckor kopulerar samlas de i ständigt växande högar, där hannarna ligger överst. Trots sin litenhet är hannarna försedda med väldiga organ något som gör att de kan ha sex med honor långt ner i traven. Men i takt med att högen fortsätter att växa hamnar hannarna som befann sig på toppen med tiden allt längre ner i högen. Då byter de snabbt kön och deras väldiga penisar återbildas och de förvandlas till honor.

I Nordsjön finns en lekplats där femtio miljoner rödspättor samlas varje vinter och honorna kan då avge upp till 8 750 000 000 romkorn. Så snart detta väldiga moln befruktats av hannarna sprids rommen genom att flyta upp till ytan varifrån den förs bort av havsströmmarna. På så sätt sprider t ex torsk, ål, makrill, kummel och tonfisk sina ägg medan t ex rommen efter lax och forell läggs i gruset på flodbotten.

Däggdjurens parning går i merparten fall ut på att hannen bestiger honan, stöter med bäckenet, kommer och stiger av. Men tiden för detta förlopp varierar högst väsentligt. Hos en art av den australiska pungmusen kan processen pågå i ett halvt dygn, medan en babian, i skalans andra ände, stökar över det hela på åtta till tjugo sekunder med i genomsnitt sex bäckenstötar per bestigning.

Genomsnittligt är parningen av praktiska skäl en kortvarig historia eftersom det är viktigt för de flesta djur att få den överstökat snabbt. Under akten är de nämligen mycket sårbara för fiendeattacker och måste vara beredda till försvar eller att snabbt ta till flykten. Men vad som brister i längd tas igen i mängd och det vanliga är att hannen och honan parar sig om och om igen under honans brunstperiod. Man har sett råttor göra det upp till 400 gånger på 10 timmar och stora ökenråttan från Nordafrika höll igång 224 gånger på bara 2 timmar. En guldhamster parade sig 15 gånger under en brunstperiod, medan en babianhona kopulerade 93 gånger med 3 olika hanar under de fem dagar hon var brunstig. Finns ett dokumenterat lejon som parat sig 157 gånger på 55 timmar med två olika honor och från samma källa berättas om jätteskinnbaggen "som var så påstridig att han lyckades komma till mer än 100 gånger på 36 timmar..."

Vargar och hundars parning är speciell på så sätt att tik och hanne kan sitta fast i varandra upp till en halvtimma efter bestigningen. Om tiken försöker dra sig undan blir resultatet bara att hon släpar hannen med sig. Anledninngen till den långa sammankopplingen är att köttätare behöver tid på sig för att överföra säden och att en fullständig ejakulation är avhängig av att penis sväller upp sedan den förts in i slidan och sedan inte antar normal storlek igen förrän processen är avslutad.

Hos kattdjuren är det själva parningen som utlöser ägglossningen och garanterar att befruktningen äger rum och för att honan ska reagera med ägglossning krävs en lång och smärtsam parningsakt. Först då blir den chock, som utlöses av att hannen på penisspetsen har några skarpa hullingar som pekar bakåt, kraftig nog för att inleda ägglossningen. När hannen stiger av honan river penistaggarna mot innerväggarna i hennes kön och förorsakar henne svår smärta, vilket får honan att skrika och vrida sig runt för att angripa hannen. Erfarna hanar vet vad som ska komma och ser till att snabbt hoppa undan. Trots den smärtsamma upplevelsen är honan snart redo för en ny tortyromgång med samme eller en annan hanne.

4. Onani

Berättas om hur svårt unga leguanhannar har det i sin jakt på en partner. Hannen vill inget hellre än att få använda sina två penisar, men som ung och liten till växten har han oddsen emot sig. Inte nog med att honorna föredrar äldre och större hannar, skulle ynglingen trots allt lyckas bestiga en hona så blir han i regel snabbt bortmotad av en äldre och större hanne innan han lyckats komma till. Det är därför som den unge hannen sätter igång och runkar frenetiskt så snart en hona kommer i sikte. På så sätt försäkrar han sig om att snabbare få utlösning och därmed chansen att hinna uträtta vad han ska innan han motas bort. En annan storrunkare är den blå halsbandsmangabern, en rökfärgad apa som lever i Västafrika. En del honor använder också händerna för självstimulering under själva könsakten. Oragutangerna stimulerar sig ofta själva med hjälp av egentillverkade sexleksaker tillverkade av löv och kvistar. En schimpanshona, som växte upp bland männniskor, onanerade med hjälp av bilder på nakna män i Playgirl.

5. Incest

Hos stekeln Scelerderma immigrans förlamar honan de skalbaggslarver hon lever av med ett stick innan hon suger i sig av deras blod. Därpå proppar hon deras kroppar fulla med ägg så att nästa generation steklar också ska få sig ett skrovmål. Stekelhonan är utpräglad incestuös och parar sig både med sin son och den sonson som hennes första incestuösa förhållande reulterat i.

...