Jag är sedan länge övertygad om att medicinare kan ha både glädje och nytta av att läsa – och inte minst samtala om - skönlitteratur. Det är jag ingalunda ensam om: på många håll i världen – också i Sverige och Finland – ordnas kurser i skönlitteratur för läkare och läkarstudenter. Intresset är inte ens nytt. Den legendariske Gunnar Biörck – hjärtspecialist, kunglig livmedikus och högerpolitiker – ska en gång ha svarat en ivrig elev som kom och frågade honom vad han kunde läsa utöver de ordinarie kurserna: "Tag ni och läs Cervantes’ Don Quijote." Allt sedan jag hörde historian för första gången har jag frågat mig vad professorn egentligen menade med sitt förslag. Ville han helt enkelt att hans elev skulle allmänbilda sig? Eller föreslog han just Don Quijote därför att han ville att den ambitiöse unge mannen skulle få anledning att reflektera över misslyckandet som en del av livet – och över den heroism som kan ligga också i misslyckandet?

Låt mig säga det en gång för alla:

Jag tror inte ett ögonblick att man nödvändigtvis blir en mera empatisk människa av att läsa skönlitteratur. Jag har empiriska bevis: jag behöver bara se mig omkring på mina litteraturvetarkolleger. Och förövrigt: ju mer jag funderar på ordet själva ordet empati desto mer misstänksam blir jag mot det. Det känns helt enkelt som en alltför stor potatis i munnen. Som litteraturvetare tycker jag överhuvudtaget att det är viktigt att anspråken på skönlitteraturen inte växer sig för stora. Christer Petersson – distriktsläkare i Växjö – har i en artikel i Läkartidningen, "Att finnas till – några texter om livet, döden och kliniken" citerat ett samtal som i Zahariu Stancus Att finnas till förs mellan en enkel bykvinna och det studerade berättarjaget som återvänt till byn för att delta i sin mors begravning:

– Är du Marias son?
– Ja.
– Han som varit i Bukarest?
– Ja, det stämmer.
– De säger i byn att du har läst många böcker.
– Det stämmer också.
[...]
– Och när du läste – fick du då någon klarhet i vad livet är och vad döden är?
– Nej, det fick jag inte.
– Då har du läst förgäves allt vad du har läst.

Men den danska lyrikern Pia Tafdrup – som Christer Petersson också citerar – har i sin poetik en mening som kan läsas som en invändning mot den rumänska bondkvinnans slutsats: "Vetenskapen söker en förklaring och ett svar på gåtan, medan konsten försöker bära det faktum att något slutgiltigt svar inte gives."

Själv har jag brukat försöka visa vad skönlitteraturen förmår genom att citera den finlandssvenske kåsören Guss Mattsson, en synnerligen mångsidig herre som i början av 1900-talet var verksam – rastlös verksam – som kemiingenjör, som politiker och (framförallt) som tidningsman. Guss Mattsson betraktade ledan som sin värsta fiende och därför föreslår han i ett kåseri att det vore bra om människor kunde förses med gängor i halsroten:

Det vore en suverän känsla att kunna med sina händer svänga skallen helt bakåt och så framåt andra vägen och så bak igen och känna hur den skulle stiga och börja vackla litet. Och sedan alla bollar grundlagsenligt hava samma diameter hos skruvspindeln liksom glödlampor av olika styrka kunde man i ett anfall av livsleda skifta med varandra och skruva in hos sig en främmande knopp, börja se livet med nya ögon och känna att man har helt andra plomber i munnen.

För mig är det verkligt viktiga i det här citatet plomberna Ny kunskap i sak kan man skaffa sig på många vis – inte minst genom att läsa facklitteratur – men skönlitteraturen är oöverträffad när det gäller att uppnå den konkreta fysiska inlevelse som gör det möjligt att känna att man har helt andra plomber i munnen.

Att inte ens filmen förmår ge samma inifrån-perspektiv som skönlitteraturen kan lämpligen illustrerad med några rader ur engelsmannen Mark Haddons roman Den besynnerliga händelsen med hunden på natten vars huvudperson och jagberättare är den femtonårige autisten Christopher som kan räkna upp alla världens länder och deras huvudstäder och alla primtal upp till 7507. Men han har problem med nya platser därför att han lägger märke till allting:

"Och när jag är på en ny plats, eftersom jag ser allting, är det som när en dator gör för många saker samtidigt och det blir totalstopp i processorn och det finns inte någon plats över för att tänka på andra saker. Och när jag är på en ny plats och det finns mycket folk där, då är det ännu svårare, för folk är inte som kor och blommor och gräs och de kan tala med en och göra oväntade saker, så man måste lägga märke till allting som finns på den platsen och man måste också lägga märke till saker som skulle kunna hända. Och ibland när jag är på en ny plats och det finns mycket folk där, då är det som ett datahaveri och jag måste blunda och hålla för öronen och göra jämmer, vilket är som att trycka på CTRL plus ALT plus DEL och stänga ner program och stänga av datorn och göra en omstart så jag kan komma ihåg vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Är alla autister som Christopher?

Naturligtvis inte.

Litteraturen är inte intresserad av det generaliserbara utan av det unika fallet, av vad som döljer sig bakom de etiketter som kallas diagnoser.

Skönlitteraturen är oöverträffad när det gäller att förmedla människans egen upplevelse av att vara unik. I Tolstojs novell "Ivan Iljitjs död" tänker den medelålders, så småningom dödligt sjuke domaren efter vilken novellen fått sitt namn:

Det exempel på syllogism som han hade lärt sig i Kiesewetters lärobok i logik, ’Cajus är människa, människor är dödliga, alltså är Cajus dödlig’ hade i hela hans liv synts honom vara riktigt bara beträffande Cajus och inte beträffande honom själv. Det där var Cajusmänniskan, människan i allmänhet, och då var det fullkomligt rätt; men han var inte Cajus och inte en människa i största allmänhet, utan han hade alltid varit alldeles, alldeles annorlunda än alla andra; han hade varit lilla Vanja med mamma och pappa, med Mitja och Volodja, med leksakerna, med kusken och barnjungfrun och sedan med Katenka, med barndomens, gossårens och ungdomsårens alla glädjeämnen, sorger och passioner. Kunde väl Cajus kyssa moderns hand som han, och kunde väl sidenet i moderns veckade klänning frasa så för Cajus?

Lägg märke till att det uttryckligen är i kraft av sin personliga livsberättelse som Ivan Iljitj känner sig unik: till det litteraturen lär oss hör att vår identitet i avgörande mening bygger på våra livsberättelser.

Men skönlitteraturen kan också handla om hur en människa blir varse en annan som unik individ. Christer Petersson ger ett exempel, nämligen Stina Aronsons novell "5 minuter" i Sång till polstjärnan där en en yngre läkare som just fått tjänst uppe i Norrbotten försöker få en smula kontakt med en litet udda, föga talför kvinnlig patient. Försiktigt trevande talar han om vädret och hon säger då att regn är att vänta: "Jag såg, att myrorna löpte i väg åt stacken till. [...] Mot regnväder söker de sig åt stacken till. De har sitt sätt." I det ögonblicket tänker läkaren: "Jag skulle vilja ha det vetande som den här kvinnan inte ens vet att hon har." Med ens har hon blivit fullt synlig for honom: "Fem minuter hade gått sedan hon steg in i rummet, men det kunde lika gärna ha varit fem år" tänker doktorn. "Så olika var läget. Första gången såg han henne som någon man möter i trappan, andra gången som någon man har i sällskap in genom dörren. Det är stor skillnad, om man vill tänka efter. Han kändes vid henne nu. Hennes värld angick honom, hennes önskningar, hennes utseende."

Förövrigt är Guss Mattsson-citatet i sig ett stycke litteratur. Guss Mattsson kunde ha nöjt sig med att säga "Ledan kan undvikas genom ett perspektivbyte" men då hade väl de flesta av oss bara gäspat till för det har vi hört otaliga gånger förut. I stället begåvas vi med en språklig bild, en metafor som förnyar själva vår varseblivning.

Det om något är skönlitteraturens uppgift: att förnya vår varseblivning.

Litteraturen kan få oss att se det redan invanda på nya vis men den kan också lära oss att allt kan vara alldeles annorlunda än vi är vana. Jag tänker på Mika Waltaris roman Sinuhe som låter förstå att de mest passionerade ord två älskande i det forna Egypten kunde utbyta var "syster" och "bror" och att just ingen smekning var så upphetsande som att klä av den älskade hennes peruk och sedan låta handen glida över den kala huvudskålen.

Litteraturen förmår gestalta ambivalens, den är trogen det faktum att vi förmår önska oss motsatta ting – samtidigt och lika starkt. Genom åren har jag skrivit mycket om ambivalens. Jag har skrivit om den ambivalens som ligger i att vara finlandssvensk, i att på en och samma gång uppleva finlandssvenskheten som det trånga rummet och den trygga kretsen. Jag har också – i min bok Otrohetens lockelse. En bok om äktenskapet – skrivit om parförhållandets ambivalens: att vi på en och samma gång kan vilja vara mycket nära en annan människa och vara fria. Med åren har det slagit mig att finlandssvenskhetens ambivalens påminner om parförhållandets.

För medicinare är det viktigt att vara medvetna om ambivalens, att överhuvudtaget vara medvetna om det sammansatta, det icke-entydiga.

Litteraturen kan bredda läkares människosyn i den mening Olle Hellström efterlyser, den kan lära läkare konsten att läsa mellan raderna – också när de lyssnar på patienter. Rita Charon – som undervisar i litteratur vid Columbia University i New York – ger ett exempel. En patient kommer och klagar över att hon länge lidit av andnöd. När doktorn frågar när det började svarar hon: "När jag skilde mig." Det sannolika är då att doktorn frågar "Och när var det?" men den som läst skönlitteratur vet att det kan ge mer att säga: "Berätta om ditt förhållande till din man!"

Jag tänker också på modernistisk litteratur, på surrealistisk litteratur, på en text som Bo Carpelans novell "Stormen" i samlingen Jag minns att jag drömde. Här sliter en väldig höststorm med buller och dån taket av ett gammalt skolhus, taket virvlar iväg ut till havs, alla de gamla betyg och skoluppsatser som finns samlade på vinden följer efter och några ögonblick senare har rektors särskilda stolthet, skolans samling av uppstoppade fåglar fått liv och ger sig av: "Och fåglarna! Det var som om de under alla dessa år av damm och tystnad väntat bara på denna signal till uppbrott! Med ett samfällt rop som från en väldig mångstämmig harpa flög de längs de välkända väggarna, höjde sig ropande och kvittrande, bölande och knirpande, tjoande och tjutande, pipande och kuttrande ur vår åsyn. Med dånande vingar, flaxande vingar, med blänkande ögon och sträckta halsar, med bakåtsträckta ben och utspärrade klor kretsade de ett vinande varv runt rektor som sträckte emot dem en lång och maktlös arm, och sedan försvann de, som trädens löv, bort och ut, in mot himlens djup, och deras rop dog ut i sällsamma vågor av ekon, medan vi kravlande i den tystna tunga vinden lyckades ta oss ut och ned för trappan."

Det är ett sant perspektivbyte, en befriande berättelse om fantasi och förändring. Det är också en sinnlig lek med själva språket. Det är visserligen inte en berättelse som just läkarstudenter självklart bejakar. Halvt på skämt, halvt på allvar var det en gång en sista terminens gosse som sa: "Hur kan du tro att just vi skulle vilja se våra betyg virvla ut till havs och försvinna? Vi som har så utmärkta betyg!" Och: "Här finns ju alldeles för mycket ord," fortsatte en av hans kurskamrater, "Dendär Bo Carpelan borde komma till saken mycket fortare." Men skönlitteratur lär oss att språk, språkglädje, faktiskt kan vara ett självändamål. Att läsa kan vara som att dansa: den som dansar är inte på väg nånstans.

Framförallt ska läkares läsning inte begränsas till böcker som handlar om sjukdom, lidande och död. På sjuttiotalet fanns det barnböcker med titlar som "Olas farfar dör", "Olas föräldrar skiljer sig", "Ola går till tandläkaren", "Olas blindtarm spricker". Redan på sjuttiotalet försökte jag föreställa mig hur det kunde kännas för de barn som en julafton plötsligt satt under granen med hela Olaserien. Det är inte utan att det känns som att konfronteras med hela Olaserien när man bläddrar i de antologier som har gjorts för läkarstudenter i vilka alla texter har anknytning till vården.

Litteratur ska inte behöva vara uppbygglig – eller ens en spegel av verkligheten. "Nej, nej," utbrister huvudpersonen i engelskan A S Byatts roman En levnadstecknares berättelse, "den verkliga litteraturfanatikern, ur-läsaren, söker allt annat än en spegel: en flyktväg, en vidare horisont, undflyende stjärnbilder, obeskrivliga vidunderligheter och ofattbara (bokstavligen) skönhetssyner. Och dessutom mening, en förståelse av saker och ting, ständigt med det förbehållet att någon fullständig mening antagligen aldrig finns att få på grund av de begränsningar som sätts upp av sådana småsaker som döden och det mönster som bildas av vecken i vår elektriskt laddade, känslolösa grå substans."

Med skönlitteratur ska vi kunna möblera det inre rum som var och en av oss behöver för att kunna dra oss tillbaka och ta igen oss och hämta kraft.

"Ett inre rum för skapande undran", har Kerstin Ekman kallat det.

Som litteraturvetare är det viktigt att komma ihåg att det inre rummet kan möbleras också på andra sätt - med bildkonst, med musik och teater, med skogspromenader eller samtal med goda vänner. Litteraturen är ett sätt.

En annan sak är sedan att Guss Mattsson liksom Robertson Davies tycks ha fallit offer för ett missförstånd. Faktum är, har uppmärksamma läkarbekanta påpekat för mig, att om vi bytte huvud med en annan människa så är det kroppen snarare än knoppen som skulle te sig ny och främmande.

Men blir bilden sämre för den skull?

Inte vad jag kan se – snarare tvärtom: just på kroppen kan vi behöva nya perspektiv.

...