Det finns något av Rousseau i självbekännaren Thomas De Quincey (1785-1859) - men opieätaren brydde sig sällan om att undervisa sin läsare; istället öste han ur själens brunn, och registrerade med akut känslighet fördärvets mekanismer utan att moralisera över sina njutningar och kval. Det finns också något av Augustinus i De Quincey - men den religiösa övertygelsen, opieätarens tillbedjan inför den mörka avguden, hans vistelser i avgrunden, resulterade inte i någon religiös omvändelse som över en natt revolutionerade hans väsen; det fanns ingen uppenbarelse av ett bättre liv, ingen befrielse. Det var en tillvaro som utspelade sig i skuggorna, och ur dessa skuggor skulle han egentligen aldrig träda fram. Författaren Thomas Carlyle, som lärde känna De Quincey först på ålderns höst, skrev följande korta skiss över honom:

Han var en av de minsta män jag någonsin sett; kroppen formad som en tång; och sammantaget knappt en och femtio hög. Där han satt i skenet från vaxljuset kunde man ta honom för det vackraste lilla barn; blå ögon, blont hår och blossande kinder - om det inte hade funnits något annat också, som sade, Eccovi, detta barn har vistats i helvetet.

Varför denna smärta i blicken, vilket leverne hade förmörkat dessa ögon: detta helvete som fortfarande flammade där bakom den oskuldsfulla blicken, vad bestod detta i? Opium! Det var opium! utbrister nog de flesta, men riktigt så enkelt var det inte. Drömmarna, i synnerhet mardrömmarna, fanns där långt innan han svalde sin första klunk laudanum; en vision av evigheten som stirrar det ensamma barnet i blicken föranleddes inte blott av hans missbruk - ett faktum han själv försökte belysa otaliga gånger i flera av sina essäer. Han kunde minnas drömmar han drömt innan han var tre år gammal. Drömmarna och den djupa sorg han erfor som barn - inte opium - var drivkraften i merparten av det han skrev; låt oss inte glömma bort det. Förvisso skärptes drömmarnas kraft av opiet. Drömmarna blev färgstarkare och mer levande, dess påtagliga verkligheter mer skrämmande, men också oändligt mer underbara. Och de dunkla visioner som föddes i mörkrets förgiftade landskap gav stoff åt såväl Suspiria de Profundis som Den engelska postvagnen, vilka utgör höjdpunkten i De Quinceys författarskap: och de skrevs efter mer än fyrtio års opiemissbruk. Däremot gjorde för kraftiga doser opium honom oförmögen att skriva alls, och dessutom oförmögen att inte avsluta saker han hade påbörjat. Man ska akta sig för att moralisera alltför mycket över opieätaren Thomas De Quincey. Men, och för att citera honom själv, så " kommer kanske läsaren moralisera oavsett vad jag vill".

Han var som barn mycket klen och ofta sjuk. Vid tre års ålder drabbades han av en enveten kikhosta, och befann sig månader i sträck på olika kurorter längs Lancashires kust, eftersom man trodde att luften här var friskare och sundare. Hur som helst gav kikhostan tids nog med sig, men andra smärre åkommor tog omedelbart vid. Han var ständigt sjuk, och längtade otröstligt efter omsorg och närhet.

Merparten av barndomen tillbringades utanför Moss Side, i huset Greenhill, som hans föräldrar låtit bygga. Här fanns trolska skogar, porlande bäckar och vackra ängar, frisk luft och en stor gräsmatta där barnen ofta lekte. Man hade böcker i mängder, för biblioteket var välfyllt; och den unge Thomas, som tillbringade en stor del av sin tid ensam, flydde snart in i fantasins underbara värld. Favoriterna var Tusen och en natt och en illustrerad Bibel. Ur dessa läste familjens barnflicka högt för syskonen, där de satt framför brasan, tätt hopkurade med de underbara sagornas bländverk för sin inre blick, under det att skymningen föll utanför fönstren. Dessa minnen skulle Thomas bära med sig hela livet; och i mardrömmar - under opiets påverkan - återvände han många gånger till de orientaliska landskap han som barn hört beskrivas: till Nilens och Tigris sandbankar.

När Thomas var sex år insjuknade hans syster Elizabeth. Först trodde man att hon hade feber, men det visade sig vara mycket värre än så. Den unge Thomas insåg givetvis inte allvaret utan förväntade sig att hon snart skulle få lämna sin sängkammare. Men efter ett par dagar fick barnen inte längre besöka henne. Inom kort var hon död. En eftermiddag, när familjen inte märkte det, smög den bedrövade brodern in i barnkammaren där han fann sin systers marmorbleka gestalt.

Jag vände mig från det underbara solljuset mot den döda kroppen. Där låg den milda barnsliga skepnaden, där en ängels ansikte: och, som man så ofta säger, påstod man i huset att inte minsta detalj i hennes anletsdrag hade förändrats. Var det verkligen så? Pannan, det är sant, den fridfulla och ståtliga pannan, den må ha sett likadan ut; men de fastfrusna ögonlocken, mörkret som tycktes skymta där bakom, marmorläpparna och de stela händerna - placerade handflata mot handflata - likt en upprepning av en sista hjärtskärande bön: kunde man urskilja något liv i dessa? Om det varit så varför kastade jag mig då inte över de himmelska läpparna med tårar och ändlösa kyssar? Men så var det inte. Jag stod där en stund utan att röra mig; vördnad, inte rädsla, föll över mig; och medan jag stod där började en högtidlig vind att blåsa - den vemodigaste vind ett öra någonsin hört. Klagande! det betyder ingenting. Det var en vind som svept över dödens fält i otaliga århundraden. Många gånger sedan dess, när solen en varm sommardag har stått som allra högst, har jag hört samma vind blåsa upp och svälla till samma ihåliga, högtidliga, Memnoniska, men ändå helgonlika crescendo: det är i den här världen den enda hörbara sinnebilden för evigheten. Och tre gånger i mitt liv har jag som av en händelse hört samma ljud under samma omständigheter, nämligen när jag en sommardag har stått mellan ett öppet fönster och en död kropp.

Elizabeth blev arketypen för den oskuldsfulla kvinnan/flickan som berövats honom - den första symbolen för en livslång saknad. Fler följde, och alla skulle de hemsöka och plåga honom i framtida opiemardrömmar.

Också fadern var svårt sjuk, och blev för varje dag allt sämre:

Jag vet inte om han någonsin frågade efter oss; hans sinnen var förmörkade redan när vi steg in i rummet. Han talade osammanhängande - stötvis, och alltid om samma sak. Han sade att han klättrade uppför ett högt berg, att han nått fram till något oöverstigligt hinder som inte kunde forceras utan en hjälpande hand. Och han ropade ut namnet på många personer, och beklagade sig över att de alla hade övergivit honom.

Någon tog därefter faderns hand och lade den för ett ögonblick mot Thomas panna: de andra barnen lämnade rummet och två minuter senare var han död.

* * *

I sorgens tecken förflöt åren till dess De Quincey skrevs in vid Manchester Grammar School som han redan på förhand hade bestämt sig för att avsky; och tre år där föreföll vara en oöverskådlig framtid av elände. Han sökte sig allt oftare bort från de andra studenterna: han värderade sin ensamhet, men inget annat. Ynglingen läste Wordsworth och Coleridge; och längtan att fly från skolan, längtan till sjödistriktet och poeterna, växte sig allt starkare. Han läste också Chatterton och greps av dennes öde. Vid sexton års ålder hade Chatterton flytt från sitt hem, och ett år senare hade han tagit livet av sig. Det här året skulle De Quincey själv fylla sexton. Varför inte göra som den unge poeten, varför inte lämna allt för vind och våg, "herre över sin lärdom, men inget annat land"?

Han såg ingen annan utväg än att rymma, och lovade sig själv att sätta sin plan i verket innan han fyllt sjutton. Han planerade noggrant sin flykt - och den ursprungliga tanken var utan tvivel att styra stegen mot sjödistriktet där Wordsworth och Coleridge bodde.

I gryningen 20 juli tog han farväl av Manchester Grammar School för alltid. Med sig hade han ett paket med några få klädesplagg; i den ena fickan låg en utgåva av Euripides tragedier, i den andra en volym med Wordsworths dikter.

De Quincey vandrade planlöst omkring i Merionethshire och Caernarvonshire; han gick så långt som till Wales södra gräns. Men pengarna räckte inte länge och han tvingades sova under bar himmel. Hösten var i antågande och nätterna började bli kalla; han levde på det skrala utbud naturen denna årstid hade att erbjuda. Troligtvis lade han dessa månader av svält och kyla grunden till en enveten huvudverk och magåkomma som skulle plåga honom resten av livet. Han kunde inte annat än lämna Wales, men vägrade att återvända till skolan. Istället satte han i ren desperation av mot London, i förhoppningen att genom sitt framtida fädernearv låna pengar av ockrare.

Efter en tjugoåtta timmar lång resa med postvagnen nådde han London, och där började som han själv har säger i En engelsk opieätares bekännelser, de mörkare kvalen i hans liv. Under hela denna hemska tid som hemlös i London, under mötet med den prostituerade flickan Ann som var hans enda vän, plågad av hemska magsmärtor och huvudvärk, höll han fast vid drömmen att en dag åka till Grasmere - han var och förblev en drömmare, i sovande tillstånd såväl som i vaket. Han började korrespondera med Wordsworth som svarade på alla hans brev och som dessutom, till ynglingens stora förtjusning, undertecknade sig "din högst tillgivne vän, W. Wordsworth" och gav honom rådet att "älska naturen och litteraturen för att bli lycklig".

Det var också i London, några år senare, som han för första gången provade opium mot sina krämpor. Omedelbart öppnade sig paradisets portar, smärtan försvann och tankarna skärptes.

Här fanns ett universalbotemedel – en lugnande drog för allt mänskligt elände: här fanns lyckans hemligheter som filosoferna tvistat om i århundraden, och den lät sig upptäckas omedelbart; lycka kunde nu köpas för en penny och bäras i västfickan; portabel extas kunde tappas på butelj och sinnesfrid skickas litervis via postvagnen. Om jag talar på det här sättet kommer läsaren tro att jag skrattar, men jag kan försäkra honom att ingen som sysslar ofta med opium skrattar särskilt länge. Även njutningarna bär en nyans av allvar och högtidlighet, och inte ens i sitt lyckligaste tillstånd påminner opieätaren om Allegro; till och med då talar och tänker han som det anstår Penseroso. Jag har hur som helst en ytterst klandervärd fallenhet att ibland skämta mitt i min egen olycka; och förutom när mäktigare känslor hejdar mig fruktar jag att jag kommer anamma detta opassande beteende även i denna krönika över plågor och njutningar. Läsaren måste i det här avseendet ha överseende med min svaga natur; och om jag några gånger släpper efter för denna lust, ska jag bemöda mig att vara så allvarlig, om än inte så trist, som ett ämne som opium förtjänar - så antimerkurialiskt det verkligen är, så förslöande det falskeligen anses vara.

Hans bruk av "den mäktiga drogen", som han oftast tog i form av laudanum - opium upplöst i rött vin - var under flera år mycket begränsat. Han hade ännu inte fjättrats av "den fördömda kedjan"; beroendet var inte fysiskt och han inflikade långa uppehåll mellan doserna.

* * *

Med studierna avslutade, och efter några relativt lugna år i Edinburgh, var han tvungen att hitta arbete. Men bristen på entusiasm, hans ovilja att slita hund för något han ansåg vara ovärdigt, och hans fysiska skröplighet, gjorde projektet dödsdömt från första början. Att han kunde tjäna sitt levebröd på någon litterär sysselsättning hade ännu inte föresvävat honom. Istället drack han laudanum och vantrivdes i storstaden, i röken, tumultet, folkhaven och betonglabyrinterna. Minnena från hans förra vistelse började vakna i sällsamt levande mardrömmar: Ann återvände i fantasin och förebrådde honom det svek han aldrig gjort sig skyldig till; Elizabeths ansikte väntade i mörkret, plågat och fortfarande oskuldsfullt. Och fler bedrövelser skulle följa; för tids nog lyckades han ta sig från London till Grasmere; och på blott några år hade Wordsworth blivit en nära vän. Familjens barn älskade De Quincey lika mycket som han älskade dem - i synnerhet deras yngsta, lilla Cathrine Wordsworth. Men plötsligt, på resande fot, nåddes han av ett brev. Avsändaren var Dorothy Wordsworth, poetens syster:

Min käre vän,

det är med ett hjärta till bristningsgränsen fyllt av sorg som jag skriver till dig - för jag har hemska nyheter att berätta. Vår lilla underbara Cathrine drabbades av kramper under onsdagsnatten ... konvulsionerna fortsatte till kvart över fem följande morgon, och då drog hon sitt sista andetag [...]. Hon glömde aldrig sin Quincey - vår kära lilla oskuldsfulla. Hon ligger nu på sin moders säng, en fulländad sinnebild av fridfullheten.

De Quincey blev fullkomligt förkrossad - sorgen liknade inte någonting han hade upplevt sedan Elizabeths död. Han återvände till Grasmere och tillbringade nätterna i ända utsträckt på marken över sin älskade Cathrines grav. Han såg henne i sina drömmar, ständigt försvinnande mot horisonten. I mer än två månaders tid hemsökte hon honom dagligen; varje natt levde hon på nytt; varje morgon vaknade han i en förlamande saknad.

"Å!", skrev han till Dorothy, "om jag bara hade fått se min älsklings ansikte ännu en gång! Så oerhört förtärande är den sorg jag känner! Vilket bittert kval att aldrig igen få skåda hennes välsignade ansikte!" Och några dagar senare: "Å, om jag bara hade kunnat dö i hennes ställe! Kära vän, det skulle jag gladeligen ha gjort. Jag säger inte detta för att demonstrera med min sorg utan sätter ord till en känsla jag i sanningens och uppriktighetens namn har yttrat tusentals gånger sedan jag nåddes av dödsbudet."

Efter månader av sorg lämnade han sjödistriktet, sjuk och nedbruten, för att återhämta sig vid hälsokällorna i Illfracombe. Som genom ett trollslag försvann sorgen - men han tog nu dagligen betydande mängder opium. Och från och med 1813, som De Quincey säger i En engelsk opieätares bekännelser, måste läsaren betrakta honom som en vanemässig opieätare: hans missbruk var inte längre någon hemlighet; hela familjen Wordsworth visste om det; erfarenheterna med Coleridge gjorde det omöjligt för dem att inte känna igen symptomen.

De Quincey var 1815 som mest uppe i 8000 droppar laudanum om dagen; ungefär hälften av vad Coleridge tog som mest. De Quincey har dock hävdat att Coleridge i vissa perioder tog enorma 80 000 droppar - en siffra som verkar osannolik; 20 000 är nog närmare sanningen. För att inse vilka mängder detta är kan vi jämföra med Baudelaire, som när han skrev Les Paradis Artificiels (1860), enligt egen utsago, tog omkring 150 droppar om dagen. Hälften av det, alltså 75 droppar, hade varit dödligt för en förstagångsanvändare.

Fru Wordsworth skrev till sin syster och berättade att De Quincey nu "fyller sig själv med opium och dricker som en fisk"; och Dorothy Wordsworth påstod sig vara "väldigt ledsen för hans skull - för han är helt förändrad - och tar stora doser opium." Åren mellan 1813 och 1816 var beckmörka, kantade av förtvivlan och sorg. Vänner började överge honom; han var som sagt svårt beroende av opium, och alla försök att sluta hade visat sig fruktlösa. Hans enda tröst var Margaret, "M" som han kallar henne i sina Bekännelser. Han besökte familjen Wordsworth allt mer sällan; Coleridge och den gode vännen författaren Charles Lamb träffade han blott sällan. Våren 1816 slutade De Quincey helt och hållet att besöka Wordsworth; en av hans närmaste vänner, Charles Lloyd, spärrades in på dårhuset, och en vacker dag stod en besynnerlig malaj - verklig eller inbillad efter ett opierus - på hans tröskel. Mötet med denne mystiske främling blev senare en berömd episod i hans "Opiebekännelser", men resulterade då i groteska mardrömmar. Han drack nu mer laudanum än någonsin och åt dessutom betydande mängder opiumpiller.

Författaren Crabb Robinson, som träffade honom vid den här tiden, skrev: "Han är i mångt och mycket en krympling, och verkade vara vid usel hälsa. Han var mycket lortig, till och med förfallen. [...] Det tycks som om han börjat missbruka opium, och liksom Coleridge avsevärt fördärvat sin hälsa."

Det var först 1817 som De Quincey kraftigt började reducera sitt intag av opium. Han hade en familj att försörja, och en fast inkomst började bli nödvändig. Han drack nu "bara" 100 droppar laudanum om dagen, (att jämföra med tidigare 8000).

Mardrömmarna och hallucinationerna blev nästan outhärdliga under abstinensen - han fyllde natten med fantasmagoriska skepnader: återigen vaknade han i Nilens gyttja, och krokodilen vakade ondskefullt över honom. I drömmarnas värld stod den fasansfulla malajen återigen på hans tröskel. I visionära landskap tågade de romerska arméerna förbi i dyster pompa. De hemska orden "Consul Romanus" ljöd på nytt. Han hemsöktes av människoansikten, förvridna ansikten tillhörande de som varit döda i århundraden. Han vistades i månader i sitt själslivs yttersta avgrunder, och såg sedan dessa avgrunder utplånas och ge vika för än djupare svalg. På blott ett ögonblick hade han levt i sekler.

* * *

De Quincey hade redan 1821 slösat bort en betydande del av fädernearvet och begav sig den sommaren till London för att söka arbete som journalist; han var svårt beroende av opium, och någon anställning fann han inte. Men han lyckades skriva ned sina ungdomliga våndor, och så sent som vid 36 års ålder debuterade han med En engelsk opieätares bekännelser. Boken skrevs under några hektiska höstmånader; men det var i den artificiella inspirationens ljus han färdigställde sin självbiografi. Han var utblottad; bodde på kaféer, nedgångna hotell och hos de få vänner han fortfarande hade kvar. Återstoden av tiden tillbringade han till fots. Återigen färdades han genom samma stenlabyrinter som i sin ungdom, genomkorsade det London han flera år tidigare hade vistats i.

Minnena måste ha återvänt med oförminskad kraft.

De Quincey lovade otaliga gånger att skriva en uppföljare till sina bekännelser. Men i själva verket skulle det ta mer än tjugo år för honom att skriva den.

Framgången till trots förbättrades inte hans hälsa, och tyvärr inte heller hans ekonomi, för förläggarna Taylor och Hessey var de som skördade framgångarna av de många bokutgåvorna av En engelsk opieätares bekännelser; och några år senare finner vi honom skriva till vännen John Wilson:

Att fäkta bort dessa krämpor med ena handen, och med den andra fortsätta slita hund som brödskrivare, med all vidrig förnedring som det innebär, är mer än jag orkar med. I detta nu har jag ingenstans att dra mig tillbaka. Ibland funderar jag på att ... jag vet inte vad. Med en bra förläggare och tid att begrunda vad jag skriver kan jag kanske fortfarande befria mig: efter det, och efter att ha återbetalat alla, skulle jag i så fall dra mig tillbaka i en mörk vrå, utbilda mina barn, och aldrig igen visa min nuna i den här världen.

Men De Quincey var nu åtminstone publicerad författare, det enda yrke han menande stod till hans förfogande; och med nöd och näppe klarade han sig ekonomiskt genom att leverera artiklar - av varierande kvalitet - på löpande band.

* * *

Det fanns inget andrum för De Quincey; sorgerna avlöste varandra. 1835 insjuknade äldsta sonen William; han klagade på nedsatt hörsel och kraftig huvudvärk. Det gick fort - ett par veckor senare hade han förlorat synen och i november dog han. Läkarna hade inga svar, (men det var troligtvis en ovanlig form av leukemi). De sista dagarna av hans liv vakade far och mor vid hans sida dygnet runt för att i den mån det var möjligt lindra plågorna. "Mörkrets slöja har sänkt sig över hans ögon", skrev De Quincey, "och nu till sist är han, min stackars pojke, helt blind. [...] Gode Gud! Vilket hemskt öde! Han är knappt 18 år gammal, livet har just slagit upp sina portar, och redan är han avskild från alla medmänniskor, omgiven av en evig natt."

Och 7 augusti 1837, efter en längre tids sjukdom, dog även hans älskade hustru Margaret i sviterna av tyfus. De Quincey hade i sådan utsträckning varit beroende av sin hustrus trygghet, vänskap, värme och hjälpande hand, att ett liv utan henne föreföll otänkbart. Hon sällade sig nu till det galleri av kvinnor/flickor där Elizabeth, Ann och Cathrine redan fanns, och likt dem skulle hon hemsöka honom i mardrömmarna. Djupare än någonsin öste han ur minnenas brunn. Krafterna sviktade, han åt knappt och skrev bara på natten. Han beslutade sig för att reglera dosen laudanum, (vilket måhända innebar en viss reducering av mängd, men snarare att han varje dag tog exakt samma antal droppar istället för att pendla mellan 100 och cirka 4000). Han började också motionera, men gick inga längre sträckor. Oftast höll han sig intill tomten där han promenerade fram och tillbaka längs en sträcka han mycket omsorgsfullt räknat ut längden på. Sålunda kunde han också fastställa exakt hur långt han gick varje dag. I sin dagbok förde han noggranna anteckningar över den sträcka han tillryggalagt, samt hur många droppar laudanum han tagit. Under sex månader visade sig ansträngningarna fruktlösa och han började förtvivla. Han trodde att han höll på att förlora förståndet och funderade till och med ett tag på att beröva sig livet.

Han lyckades efter några år, genom ihärdighet och ständig motion, dra ner dosen till ca 400 droppar om dagen, och han hade börjat skriva på ett nytt verk som han själv menade skulle bli kronan av hans konstnärliga gärning, och den sedan länge utlovade uppföljaren till En engelsk opieätares bekännelser - nämligen Suspiria de Profundis.

Reduceringen av antal droppar laudanum hade troligtvis återigen resulterat i osedvanligt levande drömmar, och dessa drömmar skulle utgöra fundamentet i hans nya bekännelse: för det var främst i abstinensen som mardrömmarna plågade honom. Han återvände på nytt till sina barndoms dagar, i synnerhet till minnena av systern Elizabeth och huset i Greenhay. Genom senare års lidande och förtvivlan tolkade han flydda tider, och i drömmarna föll alla bitar på plats: hela livet tycktes nu sammanstråla i ett enda prisma och han investerade sin själ i att sätta ord till sina tankar. Han vaknade kallsvettig om nätterna, och i mörkret tecknade han omedelbart ner de syner mardrömmarna hade uppenbarat för honom. Till en god vän skrev han:

Det tjänar ingenting till att försöka förklara för mina döttrar vad jag inte ens själv kan utröna - den outsägliga fasa som dag och natt angriper mina nerver. En konsekvens av detta är att jag stötvis, under stunder av otålighet och oberoende av min egen vilja, gör saker som förefaller vansinniga men som i själva verket inte är det, för mina tankar är glasklara. Allt jag gör blir plötsligt höljt i en fördunklande fasa. Måhända använder jag ord som är tautologiska; men det beror på att inget språk kan uttrycka de stormbyar av groteska uppenbarelser som framträder för mig; inte från den stundande evigheten utan från det oåterkalleliga förgångna. Allt jag händelsevis har skrivit omfamnas, så att säga, plötsligt av en enda förtärande flamma - själva pappret förgiftar min blick. Jag kan inte uthärda att titta på det, och jag slänger undan sidorna i stora högar av ofullbordade meningar, eller halvfärdiga essäer, påbörjade och avbrutna under samma omständigheter, men alla på ett eller annat sätt infekterade. Jag lever ensam i min studerkammare för att ingen ska kunna bevittna dessa paroxysmer ...

Men abstinensen visad sig vara outhärdlig; hans opiemissbruk eskalerade på nytt och närmade sig de 8000 droppar laudanum som var hans dagliga dos när det var som värst. Han ansåg sig återigen förtappad, på nytt fjättrad i den fördömda kedjan. Följande journalanteckning skrevs 1844, några månader innan Suspiria publicerades:

Denna kväll, onsdagen 25 december runt sjusnåret, insåg jag att jag en längre tid varit fördömd, värre än någon annan eftersom jag drabbats fysiskt och då inga ansträngningar gjort det uthärdligt; fördömelsen kan inte upphävas [...] Å, fasansfullt! Långt värre än lepra, värre än - men å, i vilka ord uttrycker man ett sådant elände? Jag måste besegra det, genom omänsklig motion, annars går jag under.

Han visste att han var döende; han var svag och hade feber i omgångar. Han gick fortfarande på promenader, men under kraftig smärta; och han föreföll inte veta var han befann sig och han kände inte igen de människor han råkade på. Han hade börjat lämna denna värld. De tio sista åren av hans liv var kantade av sjukdomar, och han lade alla uppbådliga krafter på att sammanställa sina samlade verk.

* * *

Visionerna, hallucinationerna och drömmarna fick under hans sista månader en allt starkare religiös prägel. Han hade ofta ont i sina fötter och när dottern Emily en kväll lade täcket över dem och frågade om det kändes bättre, svarade han: "Ja, min ängel, det tror jag; vet du, min kära flicka, att detta är fötterna som Kristus tvättade?"

Vid ett annat tillfälle såg han sig omgiven av små barn. Han sade att de var bjudna till en stor måltid tillsammans med Jesus; han berättade för sin dotter att han hade köpt nya kläder till alla barnen, men att folk skrattade åt dem för att de inte visste bättre.

Dagen kom då han inte längre kände igen sina döttrar.

Varje natt, ofta hela natten igenom, har jag samma dröm - en vision av barn, de flesta spädbarn, men inte alla; först ser jag unga flickor, fem eller sex år gamla, och de svävar i fria luften, så nära att de kan röra mitt fönster; och jag hör alltid, eller kanske inbillar jag mig att jag hör, samma fasansfulla ord yttras, Delhi. [...] Och varje natt finner jag mig, till min förskräckelse, stående vid fönstret som befinner sig fem meter från sängen.

Den 7 december 1859 sträckte han plötsligt ut sina händer mot himlen och utropade i en klar tydlig röst: "Syster! Syster!". Kanske hade hans älskade syster Elizabeth nu slutligen återvänt för att vaka vid hans sida, och kanske fick han en sista gång se det ansikte han saknat i nästan hela sitt liv. Måhända återvände hon till sin bror den där vindpinade vinterkvällen för att ta ett sista farväl; kanske såg han henne stå där vid huvudgärden liksom han själv hade gjort 70 år tidigare - vid ett fönster som öppnade sig mot den oändliga himlen. Kanske såg hon frosten falla över de bleka läpparna och såg det mörker som ruvade bakom blicken, det mörker den döende nu färdades mot. En sista gång öppnade han ögonen, och de församlade hörde honom uttrycka ett tyst men tydligt, "Tack allihop", innan han förlorade medvetandet. Han höll ut natten igenom och dog klockan tio på morgonen 8 december. Flera år tidigare hade han yttrat en stilla bön: "Syster sträck ut dina händer och ta emot mig". Kanske blev han denna morgon bönhörd - det är en vacker tanke. Förlöst till slut, våndan över.

...