eN gång skrev jag för ett år antal sedan min så extremt misslyckadeartikel om alster i någon dum jakt på experimentell icke-existerandeskönlitteratur, fastän jag ironiskt nog endast skrev om rätt vanligaböcker. Men ständigt ofta som jag ändock söker efter de uddarecensionsobjekt utan att nästan aldrigh nånsin finna dem, blott förnågon tid sedan kom jag fram till den mest ensidiga bok med tanke på enanmälan, när den enligt min ståndpunkt kan recenseras uteslutande påett enda sätt. En så ohyggligt lakonisk bok, att den i själva verketblir det perfekta recensionsobjektet då den inte tillåter någontolkning överhuvudtaget, en kalender om pseudonymers akronymer. Enentydans anmälan skrevs självfallet till.

Och straxt därpå ett år finner jag ett än märkligare bokobjekt, men denkostar skjortan mer så jag införskaffade den aldrigh, vilket jag dockångrar, blev dessutom erbjuden den till halva priset, ändå. Det varfråga om en liten glasbit (just det, en glasbit i storlek av någratum), blott när man satt den för ögat skulle en roman utspela sig därinne, till såväl text som bilder. Där fanns världens modernaste bok,kanske inte världens minsta, nej, men den sades vara världens störstaminsta bok. Och den var, som det uppgavs, framtagen av tyska ochjapanska uppfinnare i ett samröre, ehuru jag misstänker fullt att detvar fråga om utomjordingar som bjöd ut den. Nu hittar jag emellertidden inte mera, vart den och de än tagit väg, därmed försvunnit syndnog, och med ångrandet till att jag inte nappade på deras särdelesunika erbjudande, dyr som den var men jag skulle gott ha överlevt det.Jag skulle dessutom ha fått skriva mitt radmera om den mest oboksboken.

Liksom det åter skulle hända i min nära ständig bättre jakt på deomöjliga recensionsobjekt, nu av en likaså otacksam bok som ock gottlåter sig recenseras, även om den tillika hör till de böcker man helsthåller för sig själv, sådan man gärna inte talar om för andra alls, änmindre skriver om, jag tänker då inte alls på de alla världensmerparter av vanliga och mediokra eviga dumskallsböcker, som man helsthellre kan undvara och slippa höra om, utan på de som berör en extremtmycket mer. Nu heter boken som THE WOOD BOOK, just en sådan antikdiktator (dilatator med trähandtag) som man föredrar slutligen ändåinte säga något om, endast anspela på, men ändå som man inte kan låtatok bli av med på något sätt. Den är av en ofrivillig mottagensurrealism, går allt rakt in i mig jag som existerande dendrolågiskpoet och sann trä- trädgalning. Boken listar idel amerikanska träd, menges i en transverse section, radial section, tangential sec. på derasvirken, i avdelningar beroende på sina dessa yttersta grova, markantaskiftningar enligt en hundraårig förteckning av den legendariske ochspröda arboretoisten Romeyn Beck Hough(!), som lyckades gå genom storadelar av amerikansk skog, gjorde en kartoteksbok på bl.a. deras(trädens) träådring och egenskaper, boken som nära uteslutande harbilder på träådringar och fiber (unikt avbildade), blir ändå inteensidig, utan det frammanar hos mig vissa surrealistiska landskap idess oupplösligt trä. Tänker ändock hålla för mig själv hurudana,eftersom jag egentligen inte borde skriva om hela boken, men jag kansäga som så mycket, ser skogar i dessa ådringar, jag ser och missminnermig syntetiska landskap, vulkaner, diversé stadskärnor, golv,väggpaneler jag någon gång tidigare sett, även tavelramar, inte minstmånlandskap och en kupande transplanting machine, men deras inbördesoch ständiga omplacering efter hur man bläddrar eller råka fästa ögonengör mig förvriden, om dess ordningar möjligt kan få mig att skrivahundra romaner non loose textured wood på basen av boken den (fastänromanskrivande inte genererar utifrån sådana knepfulla premisser). Attboken har en liten textdel för varje träd är rätt ovidkommande isammanhanget, om än av intressant läsning, med text på flera språkförutom alltid än New York-polisens engelska. Synonymhororna är därtillfina, delvis ditsatta senare än Houghs egen listning, även intressantatt notera hans val av namn, och val av språkbruk, för över hundra årsedan. Av en fråga som slagit stam för mig, om man måste (får) välja enenda bok ifall man fördrevs bort till oskonsam mark, en av alla böckersom skulle få tas med, kanske skulle detta vara mitt val, denna trädbok.

Jag hamnar dock tvivla på att Hough inte förmådde ha fler träd medtagnatrots mycket stort utbud i boken och kan i strot ifrågasätta om ensalla viktiga amerikanska städer trädarter finns medtagna och bristenframstår t.ex. i jämförelse med listning i Elsevier’s Dictionary ofTrees and Shrubs av Hugues Vaucher, som å andra sidan saknar fleramånga träd som finns här i The wood book. Det som dock delvis försvåraren bedömning, den sistnämnda trädbokens register och index är helt åtskogen, knappt en enda sidhänvisning stämmer, därtill mycketofullständigt i jämförelse med vad som finns upptaget i själva boken,än berikat med helt nya och andra namn i detta omtalade index, upptart.o.m. olovligt många träd som aldrig finns i hela boken.Nordamerikanska träd är det dock fråga om fastän en del förståsutsträcker sig i sin växt även något söderut och i Karibien inte minst.Och av alla dessa märkliga träd hittar jag ett påtagligt bildmaterialom min stora förtjusning, ett detta ink wood, och vad minns inte enpoet sig gör, när jag en gång själv ristat ett skuret hjärta i en sådanåt en dåtida kärlek an stam, och gav henne någon diktaktig jag glömtsedan. Annars som det i min nästnästa diktsamling och i nästa romanåterfinns en massa realism kring trädstammar, vilket redan fanns innandenna bok kom mig tillhanda. Jag som är tokig i träd, älskar träd,bedåras av träd. När ett inkträd därtill betyder bläck non bläck, ochav en annan beståndsdel i min nästnästa diktsamling, om fiskar. (Ochjag har för den delens del redan skrivit ihop några hundra sambandmellan träd och fiskar, förutom det mest elementära att för papperbehövs det träd (även om det går på en massa andra material), och närav bläckfiskar skall det vara för trycksvärtans koncept. Sambanden blirförstås mycket mer intrikata, vill jag hävda påstå. Den tredje faktornär åter olja, med ytterligare några hundra samband åt båda hållen.) Meni The wood book hittar jag också en Oregon Adler, det vackra slafsigaträdet under vilket jag en gång förklarat mig vara en fin träpoet (märkväl ej trädpoet), när min nästförsta, dåtida skrivmaskin också var enAdler med färgband, också röd halva för minusposter och när berördaträd kan gå i rött virke. (Däremot hatar jag dikter som handlar omträd, typ en Bo Carpelans dravel, sådant där dråpligt, högst mesaktigtenär så många poeter inte bemästrar konsten att skriva sina dikter omträd trots sina evigt envisa upprepningar, med sina idel återkommandeförsök.)

The wood book är en slags i bildmaterialet faksimilutgåva, nu för någraår sedan utgiven på det tyskinternationella bokförlaget Taschen som jagvill gärna uppfatta som ett av Europas mer intressanta förlag, med dent.ex. fullständigt groteska "Encyclopedia Anatomica", ett kultförklaraticke-uppslagsverk om anatomiska studier av 1800-talets en del förvridnavaxkroppar, under giv Museo La Specola Florence. Och det ett mycketmärkligt alster, kan sägas.

Och ännu till träden som jag är så tókig i, men sätter jag inte minförtjusning på hårt prov. Bor nämligen nästan som i en tät borealforest för tillfället, det på ett ställe (platsen) med extremt storabjörkar jämte askar låda in forest tree population och även som en delmångside är tallarna här stora att likna mästerfallossymoler för detnordiska förhållandets sak. Det värsta absurt är i varje fall alla bladbjörkarna fäller (enformigare och mer gräsligt än världens tråkigastebokblad), att hamna vada i dessa tjocka ansättningar av löven längshela hösten långt, med att kratta dem samman när de näst blir mängdersom kunde täcka en fabrikshall. Och lungskador som jag får med all röksom de lossnar avsläpp när jag eldar en del av dem. När björkarna intebara är extremt stora, så där en halvmeter tjocka till över en meter(än askarna något mindre), men det finns dessutom av dem i oräkneligamängder, massor. Så heter också stället Björknäs sedan 1930-talet.Därtill höll en av dem (björkarna) att ta livet av mig min person fören tid sedan, så där en kvart innan hade jag just gått där nerförhustrappan var den föll ner (alltså inte en 15 cm tjock gren, utan enöver 75 cmeters björkstam), där som undertecknad skulle ha kunnat blimos och vara död dödare än. Rena chocken för björkar brukar varabladlösa och ha fnöskticka klibbticka dito i några år innan de lämnarav på mitten (och aldrigh som de faller med en rotklimp), men här fannsdå ett fan påminnande undantag, fullt med löv (om än mindre än undertidigare år) och det drog till tidig höststorm av, då som björkar ärsom fulla segel och stormen slet den omkull, av på mitten. Ganskarutten som den visade sig vara (men inte sämre än att den hade blad),inte långt ifrån att t.o.m. kunna klyva husets takstolar, eller dödamig, eller skrynkla ihop en bil som var en halvmeter på sidan parkeraddär den råkade komma ner bredvid. Men den drog endast omkull enlyktstolpe, som nu blivit ersatt med en mycket fulare sådan, som absurtliknar en älgtjur med stora horn (lyktans armar till ljushållarna). Ochvad mera, träd brukar börjar fälla extremt mycket frön när de märkeratt de skall börja dö. Det finns bland mindre en astronomisk ask här(120 år, 80 cm tjockare) och den fortplantar sig som en dåre, fort nogmed några hundra nya askar per år, jag går redan saltomortal på dem,behöver säkert snart en get för att äta upp dem. Hela det fornaträdgårdslandet har plötsligt blivit en tät askskog, fastän jag drömtom få ha några plommonträd, och nästan ingen potatis låter sig merodlas, så poeten hungras än mer därv sig allt värre.

Vad mera om dessa träd, det bor ugglor här, i någon rutten stam. Vetdock inte i vilken björk eller skreva, men de hörs om natten när de ärpå det humöret. I augusti september skriker deras ungar efter mat,låter som vilda hyenor, inte alls som riktiga kloka ugglor. Iofs soverjag inte på natten (först till på morgonen i morfei armar), så dehåller mig inte vaken av insomnia, men tar dem som ett omen gott förmitt poetiska jag. Och av andra fåglar, min andra favorit, spillkråkan,helt uppfattningsbart svart, med sin röda huvudknopp (gubben), ochtanten med lite rött endast i nackpartiet. Det först av extremt stiligfågelart, den finns i de halvruttna alarna, och sedan också avhackspettar diverse. Nu har dock ugglorna tystnat, varit helt tysta isnart två månader, så jag går omkring och är fan orolig, fasar och anaroråd, vart de riktigt tagit vägen. En idiotisk strykkatt fanns här iseptember, men den lyckades jag förpassa till ett nära helvetetslagerbyggnad åt, visade var porten finns. Men huset jag bebosätterangrips i en anstorm av mängders skogsmöss, så jag har slagit en ringrunt med råttfällor. Ändå kommer de, ugglorna äger dem inte mera. Hannden förbannade katten äta eller fördriva dem? Nej, inte kan den välklara det, men kattfan hade en morgon lämnat en död, sönderslitenskogsdufva på gården, efter det som jag förklarade krig åt. Eller vardet ugglornas björk som föll. Kanske är det snart slut med mittskrivande? (men ugglorna har åter hörts efter ursprunglig avfattning avtexto)

Och vad mera här, från en min serie från senare tider om böcker vilkakretsar kring träd, är turen ock knappt kommen till ämnetsprickbildning och mera materialtrötthet, i alster "Fracture andFatigue in Wood" av Ian Smith, Eric Landis och Meng Gong [ett poetisktnamn] får vi några hundra sidor med allt sidlånga matematiska formleroch diagram, jämte tillhörande ett hufvudwerck, och slutsatsen blirändå illa nog, att träd rimligtvis inte går för nånting, duger nollsämre. Sälj bort således (således) era trädhus medan tid ännu är (måkanske sägas ett tips av), eller i dikter plocka bort d:et i ordet, ochframför allt, köp inte gamla husträd eller trämöbler (eller så räknarjag allt (allt) fel åt skogen och bokens textdel är nu inte hellerprecis välskriven eller förmer än vad en dålig matematiker skrivereller bryr sig av verbal förklaring), och vad jag minns fanns det någontydlig referens i min förra diktsamling till en bok om stenhus, därhårt i den boken stod det i varje fall gott om dem (stenhus), menhärom, formlerna (formen) växer som sprickorna virken, duger bäst (ochinte alls förstås) inte då mer än till när hängträdsengångsställningarförgörs på byggklossars vis som stormen sliter ner när stuntmannen[männen] blåser på den (dem) in inspelning av sina dåliga liknandewesternfilmer. Dessutom verkar det som om spik och metallskruvar ärrena underhållet i trädvirkesobruket. Säkert en dålig och nog såinkonsekvent bok, påstås. Utgiven på det stora internationellabokförlaget John Wiley & Sons (stort att Norstedts är en liten kvist ijämförelse). I boken "Timber Construction – details, products, casestudies" utlovprisar de åter trämaterialet i en yrkesmässigsmsemibilderbok, utgiven på Birkhäuser, bra Publishers forArchitecture.

Ock med mera trä[d]bok ytterligare, jämte skog och hela skogsbruket med"Elsevier’s Dictionary of Trees and Shrub" samt den "Elsevier’sdictionary of forestry" av B. Delijska och P. Manoilov, för den sombehöver översätta trädnamn och skogsprodukter, skogsmaskiner, verktyg,virken, mossa, typer av skog, få korrekt termer och jargong, den förstafrån latin till engelska, franska, tyska eller italienska, ellerkorstvärs mellan nämnda språk, den andra mellan engelska, tyska,franska (bra) och ryskt (en perfekt bok kanske för Maxim Grigoriev).Tänker mig mycket anskaffningsbar för några speciella givna ändamålgod, men för uppdrag nummer ett, att finna penningträdets fler, kanskenärmast penningträdshybrider, det så nix heller, hela fanträdet finnsinte ens. Boken har dock inga förklaringar, ingen textdel allsöverhuvud och är dessvärre mycket dÿr, ty inbunden på grådrottningshårstrån. Fackurhemvalet är emellertid stort rumsligtperspektiv på, inget tal om annat, bra t.ex. att få hammer barker tillHammerschäler om nåt, inte ens med en felaktig översättning (tror jag)eftersom jag inte har ro eller must att finna dem. Och så finner jag änglädjande Ambrosia beetle, som inte höll på att komma med in i minskalbaggsbok som är under intensiv avfattning, trots med given oavlåtenämneskoppling till antikens trädets mytologi. Dessa ovan dictionaryndock utgivna på det holländskt-internationella förlagshuset Elsevier.Skalbaggsboken kommer än på det väl som bekanta givet h:ström Text &Kultur, ni vet. Dessutom är holländaren inte endast av den flygandelegend, de har ett flertal mycket stora internationella förlagsjättar(stora, rika att det Norstedts är endast en så liten enbart ynka svansutan djur eller quvist förutan träd i av jämförelsen).

Stefan Hammarén
jag,
TI, frostmästare,
f. d. kylskåpsreparatör

...