Mot kvällen började det duggregna, ett svalt och skönt regn av knapptförnimbara droppar, en vattenslöja mot ansiktet, en silkesklädnad avkondenserad dimma.

Han vandrade sakta i riktning mot Rödholsmyren och passeradefullkomligt skuldbefriad Tyskens halvt nerbrunna koja där ormbunkarnaännu inte hade vecklat ut sina ljusgröna sjöhästkrusiduller i denutglesade blandskogen. Det var en stilla, stämningsfull vårafton ochhan njöt av den naturliga tystnaden, en trafikbullerbefriad tystnad, enharmonisk bakgrunds-väv av de ljud som hörde skogen till.

Bortifrån Lissgårdsåsen hördes göken. Södergöken. Eller var det dekutterklonkande skogs-duvorna som roade sig med att försöka lura honom?Nej, det måste vara göken, den parasiterande levnadskonstnären, denunderhållsbidragsflyende samvetslösheten. Ett svagt och avlägset ljud,men så karakteristiskt. Skam vore det väl om han inte skulle känna igengöken.

Skogen var fylld av naturens rofyllda ljud – ljud från andra gladafåglar, avlägsnare marktunga steg från betande älgar dolda avmångtaliga trädstammar, prasslet i fjolårslöven från skogsmöss ochsorkar, kvidandet från en stormlutad tall som skavde mot en gammalgran, vindens sus i träd och buskar.

Dagen därpå skulle bålet antändas. Det mäktiga, det renande. Hanlängtade verkligen efter att få se flammorna stiga mot vårhimlen. Eldfrån jord genom luft till stjärnor. Det skulle bli en storslagenreningsritual, en manifestation av att allt skapat hör ihop. Hansperfekta byggnadsverk av förvedad solenergi skulle tändas och flammandeförenas med luftens syre, all lagrad värme frigöras. En praktfullprocess som krävde en perfekt utgångspunkt. Han visste var tändningenskulle ske, han längtade till elden.

Håret och ögonbrynen kändes fuktiga och han strök med handen överhjässan. Ljuset som trängde ner mellan granarna blev allt svagare, menluften var sval och ren. Han andades med djupa andetag ochkoncentrerade sig på att behålla luften i lungorna några extra sekunderinnan han lät den slippa ut genom näsan.

All denna osynliga, livsnödvändiga gas som vi ständigt är omgivna avoch som vi oupphörligen måste ta in i våra kroppar, in i lungorna föratt överleva. Han tänkte att ska-pelsen är så otroligt sinnriktinrättad att man blir andlös. Vad ska vi med gudar och religion tillnär naturen finns?

En tändsticka mot plånet, en gnista, en flamma och elden skulletändas och brinna med hjälp av denna osynlighet, denna ständigtnärvarande nödvändighet. Det noggrant uppbyggda konstverket skulleförvandlas, transformeras och försvinna som värme i kyliga vårkvällen.

Lysande massa blir energi och strålen av ljus beger sig påevighetslång resa bort genom den krökta rumtiden.



På tillbakavägen kom han till en öppen glänta där älgar sparkat framsvart jord. Han böjde sig ner och tog upp en näve av det svarta, detGreger Samsa-färgade. Det var kolstybb, här fanns en gammal kolbotten.För en mansålder sedan hade kolare från Hommonbodarna rest milorna,vakat över kolningen, rivit milorna, burit det färdiga träkolet ikorgar och kört det till försäljning nere vid kalkverket. Ännu fannsalltså spåren av denna arbetskrävande verksamhet kvar för den som villebesvära sig med att skrapa en smula på ytan. Kolarna sov sin lätta sömni kojan och drömde vaksamhetens drömmar. Grubblade knappast över andrautbrändhets-symtom än om milan skulle slå. Skalbaggarna pilade fram ochtillbaka över den brända jorden utan en tanke på Stalin. Hur skullekamrat Stachanov ha blivit sedd och bedömd i kolar-kogen? I kojan därsotsvedda pannkakor samsades med salt fläsk i svarta pannan.

Romantiserade han det hårda kroppsarbetets, skogsarbetets välgörandeinverkan på den psykiska och fysiska hälsan? Brutna ryggar ochuppflammande galenskap var inte okända fenomen i kolarskogen.

Då hördes ett plötsligt brak, ett uppflog, en bit längre fram efterstigen och han skymtade något svart och tungt som flaxade iväg mellangranarna. En av de större skogsfåglarna, en tjäder, uppskattadetydligen inte att få kontakt med kvällsflanören.

Vems är skogen, min eller din? Vem har rätt till naturen, människaneller djuren, de andra djuren? Både människa och djur är intränglingari skogen, växterna var först. Alltså borde egentligen klorofyllriket haföreträdesrätt.

Eller tillhör äganderätten den som har ett medvetande och kan tänkai språkliga termer? Har den som bara är, som existerar utan minne ochframtidsplanering, några rättigheter? Men fåglar bygger sina bon;alltså tänker de på framtiden. Och vad skiljer egentligen människanfrån djuren – att vi oroar oss för amorteringar och begynnandehåravfall, ber om påtår och dricker sprit vid högtidliga tillfällen?

I samma ögonblick han lämnade skogen, trädde in i sin mänskligaboning och slog igen stugdörren bakom sig skulle allt utanför väggarnatillhöra de andra. Skogens självklara invånare, de som inte behövdegrubbla för att förstå meningen. Det tomrum han lämnade efter sigskulle inte ens existera. En människa betyder så litet, men tillsammanskan människor förstöra så mycket i naturen.

Med morgondagens brasa skulle han åkalla gudarna och be omförlåtelse, försöka gottgöra det onda som kalhuggning och giftutsläpporsakat. Hans praktfulla bål skulle beveka högre makter.

Eldens förgörande och samtidigt renande kraft ägde en sällsamlockelse. Han såg redan framför sig hur lågorna steg allt högre frånbålet och lyste i gult och rött mot den mörknande kvällshimlen.



Men den ultimata elden, solens förvandling till röd jätte underkvartseonen före utslock-nandet, skulle förinta allt på jorden. Alltvad människor åstadkommit genom tiderna skulle svepas bort,omintetgöras. Så vad tjänar det till?

Varför ska vi anstränga oss, varför skapa och förbättra, varförföröka oss, arbeta och förändra, varför sträva och försaka? När alltändå ska brinna upp till slut, när ingenting blir kvar, när inte ensaskan kommer att finnas kvar som ett grått äreminne över det sommänniskogenerationerna har åstadkommit från tidernas begynnelse.

Allt jordiskt skall brinna till aska, aska som blåser bort ochskingras i rymdens oändliga intighet.

Skogen tänker inte så långt, den nöjer sig med självklarheten.

...