Från balkongen ser man staden, utskuren ur stora block av tvål och man vill in i detta, skikt efter skikt av tid, av ljus och delta i monologen. Sömnen ligger krossad bland bladvända lakan, som tuschat låga bergmassiv efter kroppen. Sömnen hatar allt som är vaket, precis som rörelse hatar stiltje. Man måste sova i en färdande bil för att förstå hur nära döden livet är, och man har med sig böcker hem från mörkret.

Det har spänts upp osynliga strängar mellan staden och skogen, men bara som sovande hör man ljudets kött, med en basgång som bärs av blodet. Bara då kan man se droppen från himlens botten klyvas mot trädtopparnas rivkant.

Byggnadernas rotverk av kablage sträcker sig i långa meningar under jorden. Allt är linjer in och linjer ut, fotocellulära kanaler som grävts ut för så länge sedan. Ljuset detonerar uppför motorvägar av fibrer, och pumpar solblod in i bärnstensgränderna. Dollar för dollar intar värmen slingorna av ett skelett. I ett tomt rum står luften så hård, att skisspappret inte räcker till. Det bildas ett rum utanför rummet. Det slår ett hjärta utanför kroppen, och man dricker fostervatten direkt ur kranen, man går in i svällkropp efter svällkropp utan att veta vems ansikte man söker i sitt eget. Lungorgeln dånar, och man hostar upp ett klorofyll; man begär eldupphör, byter adress och bryner sig långsamt i eftermiddagens stekfett, där allt våld är vackert och där allt guld är glas. Man skriver en text, som söker sitt papper, som söker sitt träd. Och blindtarmen hindrar kroppen från att se.

...