I

Den biter tungan. Under den tudelade kronan nafsar den henne djupare. Jordkulan vippad mot natthimlarna. Mörkret upprätt, med sitt härbärge ovanför. Dit upp vill ingen. Povra själar stånkandevid en syn av oförgänglig prövning. Skoveln i rörelse, oupphörligt. Trågen fyllda, tömda. Likgiltigt vilken allmosa benrangelskvinnan delar ut.

Ut från ett av hörnen, upp mot kronans skiffer, in genom den kluvna stammen går drömmen in i torka och stannar vid allt. Det kunde ha fattats någon jordhög bland ekarna. Gropen är blank. Vem går saknad?

II

De lever kvar, färglösa, vittomfamnande. I sörjan har de gjort sig hemmastadda, Gjorda osynliga har de rotats ner från trakten, till vilostäderna, ner bland trådar och svartrötter. Skarphörda, förflutna. Ända dit ner har lagren blivit mull, öst över framtiden. Kronan nu tredelad.

III

De dör, här har de dragits ut till eken och stegrats i dånet av natten. Med ängsullen, naglar, omspända rop. Fördärvade men oangripna. Hemkallade. Den kvarstoden bor i en överblickbar evighet, i skevhet - ett frysande, upplöst uppbåd med slöjorna dinglande i trädet. Andra ekar helt i blyerts.

IV

Bluffen i blickfång, några centimeter från den knutiga kvisten. De vred på den tummade gråsparvshanen, men den flög! Det yr, kring eken drar skyddsandar vita streck i ström över glöden. Också kroppen finner sin tillfälliga hemvist. Med pannan obruten mot backen syns hennes vilande, vittrande monument tömt, strött runt de brända stammarna. Elden flagnar, tunt askad i gropen där benbitarna svalnat. Den grå, ringlande, torra handen med fingrar och taggar. Trädet kullkastat.

V

Ett frånfälle äldre än marken. Stigen i andakt, trippad fram till eken.Skuggan slät, men ännu inte stilla. En avsigkommen hög under blöta löv. Unket tyg och kroppstunga filtar. Svinn.

En förlust tar temperatur av den omgivande lundens ras och morän. Lika kall, lika formbar, av nollgradig skräck, där gudar utan budskap kunde gripa efter fägnad i den råa dimman. Men de har gått sin väg. Lämnat kvar några tömda ämbar och brutna tillhyggen.

VI

Halten sanning, andelen nöd. I en annantideräkning hennes kropp i gengäld. Där, mot ett kringgärdat, skyddande skal, en hinna tunt pergament eller hår, obetydligt skört, men en last för sin ande. Även för kroppen stundar opåkallad död.Varm, inte kall som i naturen. Där spirar isen, vilken natt efter natt tränger sig tätare omkring allt. Ett lager tunt broderi på gropens pölar. Tjälen segrar, erövrar decimeter för decimeter. Inte mer än en månad kvar.

VII

Outrotlig lever eken. Vintern anfrätt, brun. Mattan lerigt stel av hundratalet knoppar, för tidigt fallna skira blad. Grenar knäckta i en vådlig månad, repade i väderstrecken, lagren, skikt.

En spottstyver liv. Rikedomen snöpt. En dimflaga av snöriket besöker deredan döda. Avtrycken i små kokor, grupperade på fingertopparna.

VIII

Upp, kunde hon flyga. Före nästa morgon. Upp från kylan, från detta avstånds rymd. En av himlarna ovanför, en grav med luft. Förbi dig, orubbliga, sköna krona. Hon vore nött av frihet, med ärestoden långsam, bestickande oenig. Lovsången i återkallan och de nätta vingarna värkande av flykt.

IX

I väster, genom svärtade grenverk trillar de ännu mindre spillrorna. Spricklandskapet stävjar en här, en där.Under trasorna väser hennes imma mot ett tak, ett genomstrilat par á sol. Alla olika åldrar, skilda styrkor. De strövar kring med spända hanar.Svartklipp, envig. Där bryts motstånd ner.

X

En grävande mullvad i trånga gångar, utan andnöd, utan uppfattning om framåt eller bakåt. De handliknande tassarna med vassa klor spadar bort mullen. Djuret simmar genom jord och underjord. Eken, hennes kropp, har trängt ner från solsken och dagsljus. Driften synbarligt försvagad, kroppen dröjande med kalk, domnar under tyngden. Kronan delad i tre, i fjärde, barken lossnad, trädstammen fallen, kroknad. Ett par dygns mörker, regn och kyla till.

XI

Den vill lossa jord, fastnad i gången.Ena grävklon stilla, ett ben fram mot jordens vägg, med tvång ska den ändra sin framfärd. Något större, därtill hårt har lagt sig i dess färdväg. Gången rasar lite till, den tvingas ändra färden, spada fram med klon i tunnelnvägen under tinget, bortom det och framåt

Under ska den, med sitt bakben och med spadklon krafsa fram något möjligt ätbart.

Boel Schenlær

...